Man hittar en liten pensionspeng. Det är en gammal tjänstepension från ett kortare jobb jag hade en gång. Småslantar, men ändå. Pengen är placerad i obligationsfond, vilkens avkastning varje år med några hundralappar understiger fondens avgifter. Jorå, redan där kan vi fyra upp argumentationsmaskineriet till svavelos och gröna rökslingor ur öronen.

Men låt oss bara gå vidare. Jag har bestämt mig för att äntligen göra något åt det där. Även om det är en liten slant, så kan det komma att komma en dag då en liten slant utgör skillnaden mellan blodpudding och kattmat. Alltså – jag går in på bankens webbsida för att ta reda på en mejladress. Det är nådens år 2011.

Hos Telefonbanken, 0771-365 365, kan du göra alla dina bankärenden, till exempel handla med aktier, starta pensionssparande eller ansöka om bolån. Det enda du behöver är en telefon och en digipass.

En digipass är bankens koddosa för access till internetbanken. Jag har en sån, någonstans – men eftersom jag inte har något konto i den där banken (som företaget jag jobbade åt för en halv eon sedan, placerade alla anställdas tjänstepensionspengar i) längre, har jag ingen aning om vad jag hade för kod – och om den funkar längre, efter så många år. Dessutom kan jag inte ringa 0771-nummer. Om det är för att jag bor utomlands eller på grund av nån ”Sperrung” hos min tyska telefonoperatör minns jag inte, men det är grundligt uppkollat – det går inte.

Jag letar vidare efter en vanlig jävla mejladress. En bit ner på sidan står det:

Skicka e-post

Yes! Låter ju lovande, precis vad jag letar efter! Men icke – för sen kommer det:

På Internetkontoret kan du skicka frågor som rör dina bank- och försäkringsärenden.
Logga in på Internetkontoret för privatpersoner
Logga in på Internetkontoret för företag

Jag måste alltså logga in för att kunna skicka ett mejl. Logga in med ”digiboxen” som jag inte minns koden till. Jag följer länkarna, i hopp om att finna någon vilsekommen mejladress trots allt, men nej. Om digiboxen inte fungerar ska man ringa. Ett 0771-nummer.

Nåväl – det är ju trots allt 2011, självklart vet banken hur viktigt det är att finnas i sociala meeeedier:

Kundservice på Facebook, vardagar 8-22.

Vet ni hur det funkar? Jo, banken har en så kallad företagssida på Facebook, där man kan ställa sina frågor i ett öppet flöde. Förutsatt, förstås, att man först har ”gillat” sidan. Vad tror ni? Gillar jag den här banken? Vill jag inför mina 228 facebookvänner låtsas att jag gillar den här banken, låta den rymmas ens i ett litet, flyktigt skrymsle av mitt personliga varumärke?

Skulle inte tro det.

Till slut fick jag skicka banken en tweet. Den löd: ”Jag har en felplacerad pensionsförsäkring jag behöver göra nåt åt, har ingen tillgång till SEB-kontor och kan ej ringa 0771-nr.” De svavelosande tiraderna fick inte plats i 140-teckentexten, vilket väl var lika så gott det.

Vilken slags svar jag kan hoppas få på min tweet törs jag inte ens fundera på. Ett av svaren i ”kundservice”-flödet på Facebook inleddes: ”Jag förstår att du är frustrerad för den tuffa situation du hamnat i och jag vill beklaga för de problem det medfört för dig.” – vilket fick min interna floskelsensor att vrida sig i smärtparoxysmer. Har vi verkligen inte utrotat den sortens ihåliga kundtilltal än?

Bah. 2011 va? Man kanske skulle ta fram gåspennan och författa ett brev med lacksigill, att befordra med lakej till banken istället. En pergamentrulle, månne? För de moderna kommunikationsmetoderna fungerar definitivt inte tillfredsställande hos den banken.