Imorgon är lillsonens sista dag på dagis. Han blev egentligen avfirad redan förra veckan, jag ville inte riskera att han skulle bli sjuk och missa sin sista dag – han tog med sig kakor, och så fick han teckningar från alla barnen och sådär.

Men frisk är han, så imorgon går vi dit – för sista gången.

Jag tror inte att han tänker så mycket på det där. Jag tänker desto mer. På morgnarna, resorna dit tillsammans. Det var mysigt, på sitt sätt – även om det kändes tufft att släpa en 4-åring med sig på tunnelbanan med byten och grejer.

Och så själva dagiset. En helt ny värld, med helt nya människor som alla talar ett för honom helt nytt språk. Jag tror aldrig att jag kom över det dåliga samvetet över att lämna honom där. Och särskilt som han aldrig riktigt trivdes där. Jag tror inte att det bara handlade om språket – han pratar bra tyska nu, pratar tyska till och med när han leker själv härhemma. Låter bra nog i mina öron i alla fall – ingen av de infödda 3-5-åringarna artikulerar väl 100%-igt, skulle jag vilja påstå…! Men ändå. Jag tänker på det där ofta. Hur jag tog honom dit, och lämnade honom där – ensam.

Det är inte stort mycket mer än ett år sedan jag skolade in honom där. Någon av er kanske minns det här inlägget – om hur han satt på U-bahn med sin leksakshäst och sin tågbiljett hårt i händerna… Leksaken och biljetten blev hans trygghetsartefakter, där och då. (Och han har fortfarande oftast en sak eller två med sig. Numera får vi oftast lägga hans leksak i ryggsäcken – men ibland insisterar han på att få ha den i handen.)

Jag är glad att han ska få börja skolan. Det är jag verkligen. Han längtar efter att få gå där – jag tror att det är att få prata sitt eget språk om dagarna han längtar mest efter. Det kan komma att bli jobbigt för honom att inse att barnen på skolan pratar svenska, danska, norska, finska och tyska i diverse kombinationer… Men det vänjer han sig snart vid. Och jag får ha båda sönerna fem minuters promenad härifrån – istället för en halvtimma med ubahn, eller en kvart med bil. Bara en sån sak.

Men ändå. Jag ser de där bilderna – och minns själv alla dessa morgnar på U-bahn. Imorgon har vi vår sista U-bahn-morgon, han och jag (och vilken leksak han nu kommer att ta med sig imorgon).

Jag kommer att sakna dem.