Egentligen skulle jag ha legat till sängs med en god bok just nu – var på väg, men så kom jag på att jag var hungrig och behövde ett late-night-snack… Så här sitter jag nu. Utan bok. Jag får tänka själv istället…!

Och då tänker jag på såna där saker som inte lämnar en ifred, trots att de hör till svunna tider och flydda platser. Jag har samlat på mig mycket sånt där skräp. Stort som smått. Från pinsamma grodrepliker som egentligen bara är fåniga och borde ha preskriberats för länge sedan, till mer fundamentala tillkortakommanden. Jag har skrivit om det här förut – men jag har fortfarande svårt att lösa själva acceptansknuten.

Det senaste året eller så, har jag då och då tänkt på hur stor del av mitt liv den där knuten skulle få, om mitt liv tog slut imorgon. Eller om det bara svängde in på en avtagsväg med, låt säga ”begränsad framkomlighet”. Sådana saker händer varenda dag. Jag vet att jag inte är garanterad någon gräddfil förbi livets mörka stråk. Sådana försäkringar finns inte att köpa. (Och om de fanns, vore de ändå för dyra…!)

Trettioåtta är ingen ålder direkt – men känslan av odödlighet är ohjälpligt bortnött av åren. Och det ska den vara. Med döden i vitögat klarnar perspektiven – memento mori är en skoningslös halogenlampa över våra skumma skrymslen och vrår – och jag tänker alltså på hur stor plats saker tar, som egentligen inte borde finnas på kartan överhuvudtaget.

Jag har fortfarande svårt att tänka mig att det här, livet här i Hamburg, är ”på riktigt”. Det är som att jag klivit från min plats, olovandes, och hela tiden håller en blick över axeln för att vara beredd på eventuella förföljare. Man får inte göra såhär. En slev hålla sig i sin gryta och skomakaren vid sin läst. Basta! Hålla på och flytta utomlands och inte göra rätt för sig, bara sådär…

Det är en intrikat soppa som resulterat i att jag känner så här, och jag tänker inte ens försöka gå in på att förklara det. Men jag tänker på det där – hur stor plats det tar. Plats som jag inte givit tillåtelse till, plats som tagits från mig – från saker jag hellre ägnat utrymmet åt.

Och så tänker jag på – om perspektivet framåt fick en ändlig horisont, en slutpunkt… då skulle det där stora utrymmet vara låst av helt fel historia. En historia jag inte ens vill kännas vid, än mindre kalla min. Det stressar mig att tänka så – men samtidigt tror jag att acceptansknuten är en sådan som bara sluter sig hårdare om man klöser i den, försöker slita upp den. Att lösningen måste gå i just acceptansens tecken, tålamodets. Den milda handens styrka.

Det är svårt. Det är verkligen inte min bästa gren.