Usch – jag är verkligen sjukt naiv. Fy skäms på mig!
Eller okej, i vissa avseenden kan jag fortfarande tycka att naivitet har en viss charm som världen skulle behöva mer av – och kanske framför allt behöva ett större utrymme för. Men detta med att aldrig lära mig att ett leende inte nödvändigtvis signalerar ”vänligt sinnad människa”, än mindre ”vän”.
Ibland kanske rent av tvärtom – den ärliga butterheten är att föredra, just för att den är ärlig. För vem har väl någonsin hört talas om spelad butterhet…?
Nåväl. Sens moral: Jag har aldrig varit långsint, men jag är väl inte sämre än att jag kan lära mig?
Uh, de ger mig rysningar, de där falska leendena.
Bah – var du glad att du ser skillnad i alla fall, för det gör uppenbarligen inte jag…! 🙄