Jag var inte på Medborgarplatsen på annandag påsk och deltog i påskuppropet mot utförsäkringarna, men hade jag varit i Stockholm skulle jag definitivt ha tagit mig dit. För ingen annan fråga får mig att skämmas så djupt för mitt land och den politik som bedrivs där, som denna. Utförsäkringarnas Sverige är inte ett land att vara stolt över.

Jag blir beklämd, förbannad och långt in i själen ledsen när jag läser om hur den svenska sjukförsäkringen kör över och krossar människor som är för sjuka för att arbeta, och än mindre klarar av att stå på barrikaderna och slåss för sina mänskliga rättigheter. Vad fan har hänt med oss, vi svenska folk? Hur kunde vi bli så formidabelt avtrubbade att vi låter det här hända – och pågå?

(Vill du ha fler exempel, så har jag skrivit om samma sak förut, där finns fler länkar. Fler exempel finns att Googla fram.)

Till och med Försäkringskassans handläggare protesterar – att skälla ut dem, kalla dem onda och hjärtlösa, är inte heller rätt väg att gå. Politikerna ödslar hälften av debatten åt att skylla på varandra – och den andra hälften åt att förfasa sig över ”sjukskrivningsepidemin” man nu säger sig ha kommit tillrätta med. Men fanns den ”epidemin” verkligen på riktigt? Eller var den en medialt uppblåst propagandabubbla, avsedd just att trubba av vår mänsklighet, och få oss att tro på lata spöken som hellre lyfter bidrag än går till jobbet.

Jag känner då ingen som valt sin sjukdom.

Hade det handlat om ett enda isolerat fall, där en sjuk och svag människa hamnat mellan stolar och farit illa, så hade det varit en skandal. Men det är ju ändå värre än så. Här sker felet systematiskt, monotont upprepat som ett mekaniskt maskineri. Gång på gång på gång. Bilden av ”enstaka, olyckliga fall” där sjuka och svaga utförsäkras ”av misstag” som man gärna vill få oss att tro – håller helt enkelt inte. Snarare växer en bild fram, där det är jakten på ”enstaka, olyckliga fall” av fusk som mejar ner hela folkmassor av svaga och utsatta människor.

(Jag vet att jag också sett en artikel någonstans, där man jämförde kostnaderna för att jaga fusket – med kostnaderna för själva fusket. Men jag hittar inte den artikeln nu, och minns inte var/när jag sett den. Om någon sparat den länken, är jag idel tacksamhet om jag får komplettera med den här!)

***

Jag tänker på den där skammen jag känner, och kan inte låta bli att dra en parallell till landet där jag bor just nu. Här är den sociala skammen en del av kulturhistorien, ett oläkt sår, ett ärr ingen talar om. Den är som ett osynligt spöke, ett mörkt och farligt djur som lever djupt i själens djupa irrgångar. Och samma svarta skuggdjur har börjat röra sig även i min själ.

Är liknelsen överdriven? Är det att jämföra helt olika saker? Äpplen och päron? Kanske. Rent krasst är det klart att det är en viss skillnad mellan att frakta iväg och mörda människor, och att ”bara” marginalisera och beröva dem deras ekonomiska och sociala trygghet.

Men på det sociala planet ser jag ändå åtminstone ett par paralleller. Dels i hur ”offren” inte vill tro att det är så illa som det är. Man tänker att ”klart det finns ett socialt skyddsnät” och ”jag är ju en del av det här samhället och har betalat skatt i många år” och ”det ordnar sig säkert”. Tills den där dagen man står där med Försäkringskassans hårda myndighetsbeslut i darrande händer och undrar vad det ska bli av en.

Och dels i hur ”de andra” människorna inte heller vill se, inte låtsas förstå det som händer mitt framför deras ögon. Hur man bortförklarar, konstruerar, efterrationaliserar och intalar sig att det som sker är av godo och nödvändighet. Man vänder bort blicken – och är bara glad att det inte händer en själv. Den här gången.

Det finns en parallell till, som är lite mer ur makroperspektiv: Det handlar om att utförsäkringssystemet redan är ett väl utvecklat, tungt maskineri. Det kommer inte att stoppa av sig självt. Om vi sitter kvar i våra TV-soffor med vårt fredagsmys och passivt väntar på att saker ”ordna sig”, så kommer det bara att fortsätta och fortsätta, och i dess spår går människor under. För att förändra systemet måste vi, du och jag, säga STOPP! Det här är inte okej!

Det krävs alltså civilkurage och engagemang. Frågan är: Har vi något kvar av den varan?

Jag läste en text ur DN igår, det var kanske den som fick mig att dra parallellen till andra världskrigets förföljelser förresten. DN-artikeln är skriven av Bodil Malmsten och är en reflektion kring en nyskriven fransk pamflett, Indignez-vous av Stéphane Hessel (svensk översättning lär vara på gång!).

Den handlar just om hur vi försjunkit allt mer i passivitet och likgiltighet, vi sitter avtrubbade i TV-soffan och låter oss inte nås eller beröras av något längre. Pamfletten heter alltså Indignez-vous – rakt översatt ”indignera er” eller ”bli indignerade”. Bodil Malmsten konstaterar i sina reflektioner att alla försök till översättning mest låter fåniga, men jag hävdar att det får låta hur fan det vill, det här är för viktigt att låta falla på semantiskt finlir.

”Bli förbannad!” föreslår jag som svensk översättning. Eller möjligtvis ”Våga bli förbannad!”

Svenskar blir nog inte ”indignerade”, det kanske fransmän blir. Svenskar blir hellre förbannade, tror jag – om de nu ska bli något alls. Alltför länge har vi suttit i våra TV-soffor och låtit oss trubbas av, passiviseras, slätstrykas och likriktas. På sin höjd knyter vi en näve i byxfickan och svensson-gnäller lite – men det leder ju ingen vart. Så låt oss börja bli lite förbannade, okej? Det är hög tid, och det behövs.

Hessel menar att det vår tids kultur behöver är en motståndsrörelse, men också att det var enklare att bilda motståndsrörelse som ”på hans tid”, under andra världskriget – eftersom nazisterna var en tydligare, mer konkret fiende. Vilken är vår fiende nu? Apatin? Uppgivenheten? Hopplösheten? Världsproblemens ändlöshet?

Jag tror att det handlar om alla de där faktorerna – och att det sistnämnda kanske är den verkliga nyckeln. Var ska man börja? Vad kan lilla, lilla jag göra åt ALLT som är snett och skevt och fel i världen? Gentemot blotta mängden av sinsemellan samberoende problem, kroknar den lilla människan, sjunker ner i sin TV-soffa, drar för skygglapparna och tittar på senaste Idol-säsongen istället. Men som jag tolkar Malmstens tolkning av Hessel (!) är det själva principen att man bryr sig, att man reser sig – blir förbannad för NÅGOT åtminstone, istället för bara likgiltig inför alltihop.

Om jag ska börja i någon ände, så är sjukförsäkringssystemet antagligen det som just nu gör mig mest förbannad, som väcker mig ur den apatiska slummern och får mig att vilja slå näven i bordet och göra något. Nu kunde jag inte stå på Medborgarplatsen i måndags och bua mig hes över ett system som mycket väl skulle kunna illustreras med Matrix-filmernas ”mänskliga batteri-odlingar”. När människan inte längre kan producera tillräckligt effektivt, har hon tjänat ut sitt syfte, blivit redundant och spolas ur systemet för att ersättas av en enhet som producerar enligt plan. Säg mig – är den liknelsen också överdriven? Eller önskar vi bara att den vore det?

Men jag kan åtminstone skriva om det jag är förbannad på. Jag kan skriva och hoppas att du läser, att du sprider vidare och inte minst att du också tänker till och blir förbannad – över det här, eller över något annat. Men bli förbannad, res dig ur soffan och gör något!

***

Det här är för övrigt en färdigskriven version av det utkast som råkade gå ut via Google Reader av misstag redan i natt – gravt ofärdigt. Jag känner att jag kanske har hastat ihop den lite nu, kanske hade jag filat lite mer om jag inte råkat outa den i förtid. Men nu får den vara som den är – och jag tror nog att den får sagt vad jag ville att den skulle.