Tjahapp. Så var det dags igen. 38 den här gången. Jag försöker känna efter – ni vet som när man var liten och alla vuxne prompt skulle fråga hur det ”kändes” att vara åtta år istället för sju, och sådär. Fast jag vet inte riktigt hur det ska kännas.

Jag känner mig inte särskilt åldersnojig. Möjligen kan jag känna en slags stress över att veta att jag ändå lever i en åldersnojig värld, om ni förstår hur jag menar. För mig är det helt okej att närma mig 40, men jag kan bli stressad av hur (jag tror att) omvärlden uppfattar nästan-fyrtio-människan, att det ändå är en slags början till slutet.

Jag gör vad jag kan för att inte göra den livssynen till min – även om jag förstås märker av tidens acceleration med stigande ålder. Det är verkligen märkligt. Ett år för ett barn är en oöverskådlig evighet – för en 37-åring är det över i ett litet nafs, och så står man där och är 38 istället. Va? Vad hände? Men vänta nu, jag fyllde ju nyss – inte kan det vara dags igen? Om en vecka säger ni väl att jag fyller 39 också…!

Och sen – sen den stora 4.0-uppgraderingen. Oroar den mig? Inte direkt. Det kommer att hända så mycket annat det året – dags att flytta igen, med allt som dit hör, så 40-årsfirandet lär bli det årets minsta anomali. Och inte tänker jag ha fest heller – jag minns min 30-årsfest, ett stressande och flängande och värdinneagerande, och lagom tills jag började varva ner och komma in i festen – började folk gå hem. Med all rätt för klockan var halv två. Vart tog den kvällen vägen? Nej, inför 40-årsfirandet önskar jag mig barnvakt och en weekend i Barcelona eller Rom, med god mat och gott vin som någon annan har lagat och får äran att servera.

Men okej, en liten statuscheck vid 38-årsstolpen:

Hälsa

Jag skrev först, med stor skam, att den verkligen borde helrenoveras, för den är inte bra – jag har ju ont i ryggen nästan jämt. Fast sen insåg jag att det egentligen är ett enda litet marginellt och åtgärdbart problem. Jag behöver träna ryggen stark och stabil – sen mår jag som en prinsessa. Det är något att vara glad över, och inte alls någon självklarhet att ta för givet.

Sedan ett par veckor tränar jag varannan eller var tredje dag (beroende på hur ont jag har, rent krasst), kort-korta pass för att inte bli smärt-invalido efteråt. Det är en balansgång, men jag går den, i alla fall. I höst ska jag försöka hitta en yogagrupp för att träna upp rörligheten.

(Dessutom har jag lovat mig själv att slippa tyskkurser i höst – och i stället försöka komma ut på andra aktiviteter där jag tvingas använda tyskan – yoga kan mkt väl vara en sån sak!)

Rynkor och andra yttre ålderstecken

Börjar jag se gammal ut? Ja, inte fan ser jag ut som tjugo längre. Inte trettio heller. Jag ser nog ut som de 38 jag är – tror jag. Rynkor här, volanger där. Gråa hår, jajamen. Celluliter vet jag knappt vad det är, men jag har säkert såna också – jag är en provkarta på kroppslig degeneration!

Men det är okej. Jag inbillar mig inte att jag ska gå i bikini på badstranden i sommar – jag har köpt mig en baddräkt som är fin på mig, med de volanger jag nu har. Jag färgar håret för att slippa se ut som en påskkärring året runt. Och så vidare. Det jag inte kan göra något åt med enkla medel kan jag leva med. Jag känner inget behov av botox – även om en botoxförsäljerska antagligen skulle ha utstött ett Munckskt skri av fasa vid anblicken av mitt skrynkliga anlete…!

Karriären

Javisstja, den ja. En sån skulle man visst ha vid det här laget. Fast det har jag ju inte – tvärtom. Jag har klivit ur helt och hållet, för en stund. Och det rimmar lite illa med hela tanken att man ska ”vara” i något särskilt levnadsmässigt läge när man närmar sig 40-strecket – men det är okej det också. Jag var på väg utför innan vi for och jag har flera gånger tänkt att jag inte skulle ha hållit till 65 ens, om inte chansen till ett break hade dykt upp som det gjorde. Jag vet givetvis inte om det verkligen var så – det är ju också lätt att bagatellisera i efterhand – men det kändes så. Som att åka lådbil i brant nedförsbacke – utan broms. Härnere pratar vi om vår ”bubbla” – och jag har skrivit om den känslan också. Det är lite på gott och ont, att leva i en bubbla – men det var nödvändigt.

Karriären? Mja, det där konceptet har jag nog släppt för länge sedan, faktiskt. Jag saknar mycket med att jobba – men inget av det jag saknar är sådant som ingår i det klassiska ”karriärkonceptet”. Go figure…

Drömmar

Drömmar skrev jag om häromdagen redan – just nu känner jag inte att jag har några direkta drömmar. Kanske betyder det bara att här och nu är rätt okej trots allt? Jag behöver inga stora drömmar – jag har förhoppningar. Jag hoppas att jag ska komma in på kursen jag vill gå i höst. Jag hoppas att jag ska hitta en trevlig yogagrupp att börja i, och att min teori att jag lär mig mer tyska genom att sådana aktiviteter än på tyskkursen ska visa sig korrekt. Jag hoppas att vi gjort rätt beslut att sätta minstingen i skolan (och det tror jag att vi har – möjligtvis kan det bli en tuff övergång under hösten, men jag tror han grejar det – så småningom).

Möjligen har jag väl en dröm om att när ”bubblan” väl brister (dvs, när vi själva poppar hål på den 2013), att den gör det så smärtfritt som möjligt. Att något förändrats – blivit bättre, starkare, mognare. Men exakt vad det innebär, det vet jag inte. Än.

Döden, döden…

Jag har blivit för gammal för att ta livet för givet. Odödlighetskänslan man hade som 20- (och kanske rent av 30-) åring, har falnat bort och… tja, dött. Som sagt – jag kan verkligen inte klaga på min hälsa, med bara en trasig rygg att komma med. Omkring mig försvinner folk, inte som flugor – men definitivt på ett påtagligt märkbart sätt.

Och de påminner om det oundvikliga. Och om det som borde vara självklart och uppenbart: Att varje dag räknas. Att en del jobbiga saker egentligen inte är så jobbiga – om man betänker alternativet. Du vet – perspektiv. Det är viktigt. Och värdefullt. Jag uppskattar det. Ja, inte att folk går omkring och dör, förstås – men att jag förstår perspektivet på ett någorlunda konstruktivt sätt, och inte bara blir paniskt förnekande.