Idag blir det ett bildtungt inlägg, är jag rädd. Det måste bli så, för att bilderna är det enda som ger det ofattbara en känsla av verklighet. Det här är inte bilder ur Schindler’s list eller Holocaust. Det här är bilder på människor – främst barn – som levde här, i Hamburgs innerstad, på 30- och 40-talet. Verkliga människor och barn som drabbades av det ofattbara.

Jag vill att du ser dem i ansiktet, varenda en av dem. Bränn in dem på näthinnan. Det är vi förbanne mig skyldiga dem.

I fredags var jag alltså på studiebesök i utställningslokalerna högst upp i huset där jag går på tysklektioner. Det var en judisk flickskola fram till andra världskriget och fortsatte sin skolverksamhet in i det sista, alltmedan barnen och deras familjer deporterades och ”försvann”. Utvandrade, som det hette.

På ett sätt är det här en av de bilder som griper mig mest. Det är en vanlig skolbild av vanliga skolungar, glada, förväntansfulla. Jag ser inga stjärnor på deras kläder, kanske är bilden tagen innan man märkte ut judarna med gula davidsstjärnor på kläderna. Strutarna skvallrar om att bilden troligen är tagen vid en terminsstart – såna strutar ger man barnen inför första dagen i skolan än idag, fyllda med godis, frukt, pennor och ”skolsaker”.

Utställningen handlar givetvis mycket om skolan och skolans verksamhet. Ett av klassrummen är bevarat – eller återuppbyggt – som det var då, en naturkunskapssal med långbänkar, dragskåp, planscher, uppstoppade fåglar och höga vitrinskåp med glasburkar och flaskor i långa rader.

Skolan fortsatte sin verksamhet in i det sista, så länge man kunde.

Från början var det en ren flickskola, så som alla skolor på 30-talet lär ha varit uppdelade i flick- eller pojkskolor. Under kriget gick både pojkar och flickor där – men efter hand blev elevantalet mindre och mindre. Bara siffrorna. Från 600 till 78 – BARN – på tre år. Bara på den här skolan. Mördade. Systematiskt.

Till slut, sommaren 1942, kom brevet till skolan, det gröna på bilden.

Det står ungefär att eftersom så många av Hamburgs judar nu flyttat från Tyskland, finns inte längre något behov av en judisk skola. Med hänvisning till det beslagtogs skolan och all verksamhet upphörde.

Kvinnan som visade utställningen för oss pratade mycket om de många stämplarna på brevet, som en förklaring till hur det delade ansvaret gjorde det möjligt att man lät det gå så långt. Att ingen satte stopp. Jag tror personligen att det finns fler faktorer än så i det, men visst – myndighetsstämplar från fem olika instanser hade alldeles säkert en stor tyngd, samtidigt som ingen av de fem personer som stämplat å sitt ämbetes vägnar behövde känna sig ensamt ansvarig för något. Det fanns ju fyra andra att skylla på.

Det här är en bild som är tragisk på ett helt annat sätt än man kanske väntar sig när man först ser den. Det här är barn som fick en chans att klara sig – men genom att de skickades bort från sina familjer, familjer som i många fall INTE klarade sig.

De judiska familjerna ville inte tro att något ont kunde hända dem. Det gällde kanske främst fäderna som hade stridit i den tyska armén under första världskriget och absolut inte såg någon anledning att betrakta sig och sin familj som något annat än goda, genomtyska medborgare. Men efter kristallnatten började man till sist förstå att det var illa, det som höll på att hända, riktigt illa. Man samlade då ihop barn, många gånger bara ett från varje familj – det fanns inte plats för alla – för att skicka dem utomlands, i säkerhet. Det var innan kriget brett ut sig, många av barnen hamnade i länder som så småningom skulle ockuperas av tyskarna – men det var åtminstone en chans, och många av de här barnen klarade sig, medan familjerna som stannat i Hamburg deporterades.

Det är det här jag menar med att det är skillnad att se de här bilderna, även om man redan sätt realistiskt iscensatta filmatiseringar många gånger. Det här ÄR på riktigt. Godsvagnarna på bilden från Hannoversche Bahnhof kanske redan då bilden togs var fulla och redo för avfärd – mot Theresienstadt, eller direkt mot Auschwitz. Eller så står de där i väntan på nya ”passagerare”. Oavsett vilket, så är det the real thing, inget Hollywood-fejk. Människor dog i de vagnarna, människor som du och jag.

Och namnen på listan… De var också riktiga människor. Avprickade som på en fraktsedel. Familjer. Gamla. Barn. Bebisar.

Många från Hamburg fördes till Theresienstadt (Terezin) i nuvarande Tjeckien. Det blev lite rundgång för mig, eftersom Theresienstadt var det första koncentrationsläger jag besökte, på en klassresa med gymnasieklassen. Jag har varit där. Theresienstadt var ett av de ”bättre” lägren, som användes som uppvisningsobjekt bland annat för Röda korset (som var där så sent som 1944 och 1945…!), för att visa hur human hanteringen var.

Men Theresienstadt var bara en transferstation – på vägen mot Auschwitz, slutstationen.

På plaketten i mitten står ungefär att dessa porträtt av deporterade och mördade elever från Hamburgs sista judiska skola får företräda alla de barn och unga från Hamburg som mördades under förintelsen. De är bara några, men de är riktiga människor. Små fnissiga barn ska förknippas med spring i benen, bus, lek och frihet. Inte för evigt ”representeras” av stela porträtt på en vägg.

Det är det där som är så ofattbart. Hur det går till att stänga sitt medvetande för det faktum att det är människor – BARN! – man fraktade iväg som boskap och dödade. Det är inte någon slumpmässig galenskap det handlar om, utan ett enormt system med infrastruktur och stora anläggningar över hela Europa, alltihop uppbyggt med ett enda syfte: Att utrota en grupp människor.

Jag har sett nazistisk propagandafilm, där judar likställs med råttor som i tusental kilade över filmduken. Råttsekvensen i filmen väckte äckelkänslor – men jag förstår ändå inte hur propagandan kunde fungera, hur normalt funtade människor kunde ”gå på” den och förknippa råttorna med människor. Jag kan inte tänka mig in i den kulturella kontext och det tänkande där en sådan liknelse blir något annat än sjukligt befängd. Inte ens den typiska förklaringen, att många tyskar var fattiga och många judar var rika, får mig att förstå. En människa är en människa är en människa.

Det är steget från befängd idé i en uppenbart sjuk hjärna (Adolf Hitlers) till den enorma apparat som var förintelsemaskineriet då det var fullt utbyggt, då tågen rullade och krematorierna brann, som jag inte kan greppa. Jag kan rationellt sett förstå att det var många korta steg på vägen, jag kan koppla till Stanford Prison-experimentet som jag länkat till tidigare, där ett rollspel med fångvaktare och fångar urartade fullständigt – bara på några dagar eller veckor.

Men ändå.

Jag hade laddat upp med pappersnäsdukar inför utställningsbesöket – men glömde dem givetvis i kappfickan när vi lämnade kursklassrummet för att gå till utställningen. Och jag skulle ha behövt dem. Nu tog jag till ett klassiskt knep – jag lät kameran filtrera åt mig. Det man fotograferar når en inte lika naket som det man bara tar in, och måste processa ”helt och fullt” så att säga. Det är lite fegt, men jag tänker att det är ett sätt att närma sig ett steg i taget. Göra hanterbart – och därmed också kunna förmedla berättelsen vidare.

Det är bara 70 år sedan. De där barnen borde ha levt än idag, med fulltecknade liv i bagaget, minnen, kärlek, egna barn, sorger och erfarenheter. Men det tilläts de inte.

Jag har besökt Theresienstadt och Dachau. Jag stannar ofta till vid de Stolpersteine jag passerar och försöker tänka mig in i vilka personer de handlar om, vad de kände och upplevde under sin deportation. Det är givetvis omöjligt att tänka sig in i – men det hindrar ju inte att jag försöker. För, som jag skrev i början av det här inlägget, jag tycker att jag är skyldig dem det.

Någon gång vill jag besöka Auschwitz också. Eller… VILL är kanske inte rätt ord. Jag önskar innerligt hett att det inte fanns att besöka och jag fasar för att åka dit, när tårarna rinner bara av att hastigt titta på Wikipediasidan. Men när det nu finns, så ska jag dit. Jag ska tvinga mig att se, jag ska gråta och svära och efter bästa förmåga leva mig in i fasan hos varenda själ som dött där. För det är min förbannade skyldighet. Det minsta jag kan göra.