Nejdå, jag har inte gått och dött – bloggluften pös ur mig bara. Ingenting att skriva om, och ingen ork att tänka ut något heller. En släng av vårtrötthet kanske? Jag känner mig på en gång sliten och ostimulerad, nästan lite uttråkad. Redo för något nytt.

Sista kursbrevet i årets kurser kom idag – och på fredag är sista ansökningsdag för höstens kurser. Jag summerar året – och funderar på vad jag vill göra härnäst – och efter det. Jag skrev redan i förra veckan att jag hade en studieplan – idag upptäckte jag att den kursen hade skyhöga antagningspoäng. Så höga att jag, som gick ut gymnasiet (förvisso på stenåldern, men ändå) med riktigt bra betyg, ändå inte kan vara säker på att komma in.

Så då började jag ifrågasätta (igen) och leta alternativ (igen). Och nu har jag ifrågasatt så mycket att jag överväger – kanske rent av lutar åt – att välja alternativet i första hand.

Det är svårt. Det vore antagligen enklare om jag visste exakt vad jag vill göra, och om det fanns en spikrak väg dit. Men jag vet inte exakt. Jag vet att jag letar konkretion och tydlighet, jag längtar efter nya marker och reda kunskaper – något att suga åt mig och växa av. Årets kurser har på många sätt varit mer som studiecirklar än regelrätta kurser – jag kan inte påstå att jag ”lärt mig” något av skrivkurserna. Övat, ja. Experimenterat, ja. Men det har inte förekommit någon direkt ”kunskapsöverföring”, då jag läst en bok och efteråt kunnat säga ”Aha, är det så det går till? Bra, då kan jag det!”

Men det är det jag längtar efter.

Jag längtar efter att kunna komma hem och veta att jag kan och vet mer än jag gjorde när jag reste, och helst också att jag tagit ett steg in på ett område som jag inte rörde mig i förut. Att min ”hemmaplan” utvidgats. Vad jag sen använder den större spelplanen till – det får vi se då.

Detta är vad jag har att gå på. En snarast känslomässig vision och en längtan. Och så ett gäng distansutbildningar att välja på. Det är inte det sämsta – men det är svårt att välja.