Alltså, detta med ”misärläsning”… Mitt tidigare inlägg var en spontantext, jag hade inte funderat eller analyserat så våldsamt över litteraturens roll eller ens vad jag ville säga med texten. Att någon kunde tolka den som att jag ville diktera andras läsvanor eller preferenser hade inte ens föresvävat mig. Så menade jag inte. Och kommer aldrig att mena heller. Okej?

Det är nog så, som en av kommenterarna också påpekade, att jag fått en rejäl överdos av den där sortens känslomässigt jobbiga böcker på sistone. Och med två digra litteraturlistor att förhålla mig till, så hinner jag inte växla genrer särskilt mycket emellan kursmomenten. (Fast deckaren jag läste ut i helgen var en bok som jag tryckte in för att rensa skallen mellan varven. Ett tappert försök, åtminstone…!)

Däremot är jag nog ganska sökande i mitt läsande. För det första håller jag på att ”ta tillbaka” läsningen som en del av mitt liv, efter ett antal år då jag knappt läst alls. Hur jag lyckades slarva bort läsvanan vet jag inte riktigt – det bara blev så. Nu, när jag försöker hitta tillbaka, vet jag knappt vad jag tycker om att läsa längre. Stephen King är den ende favoritförfattare jag har kvar sedan mina tidigare, mer läsvana år – men han räcker inte riktigt till för att mätta läshungern. Sinnet kräver mer, kvaliteter som King inte kan leverera. Men jag vet inte riktigt vad det är jag letar efter än. Det gör att jag kanske ”smakar” och känner efter lite mer efter varje bok än jag skulle göra annars.

För det andra är jag inte snabbläsare. Många andra boknördar (dvs de riktiga boknördarna, jag är bara wanna-be boknörd…!), tuggar glatt i sig 10-15 titlar per månad. Å så jag avundas dem! Inte för hastigheten i sig, men för att de hinner läsa så mycket mer än jag. Jag är glad om jag plöjer 2-3 böcker i månaden. Möjligen 4 om man räknar in kursböckerna till Barn- och ungdomsskrivkursen, de böckerna brukar gå ganska snabbt att läsa. Det innebär att en bok jag inte gillar känns som ett enormt slöseri med tid och energi – när jag kunde ha läst något annat istället.

För det tredje, så pluggar jag alltså två skrivkurser som har litteraturvetenskap som kärna, och förutom skrivövningarna innebär att jag läser och ska analysera en mängd skönlitteratur i varje kursmoment. I den litteraturen överväger det som jag lite (?) raljant valt att kalla ”misärlitteratur” – som handlar om socialt, ekonomiskt och känslomässigt elände i olika former och gestalter.

Det inte bara överväger – det dominerar urvalet rejält. Och egentligen är det det urvalet jag ifrågasätter – inte det faktum att de där böckerna blivit skrivna, eller att folk tycker om att läsa dem. Kurserna jag läser är inga ”riktiga” litteraturvetenskapkurser. De handlar om kreativt skrivande och ska stimulera den egna förmågan till gestaltning och berättarteknik. Så varför är exempellitteraturen som vi ska diskutera vid sidan av vårt eget skrivande så likriktade – just mot svårmod och elände? Borde det inte finnas utrymme för några exempel på ren berättarglädje, skrönor som berättas för berättandets egen skull? Något litet, åtminstone?

När jag får läsa vad jag vill igen, då ska jag läsa just sådana skrönor. Frossa i dem. Skura ut det litterära lidandet ur hjärnats innersta skrymseln med dem. Röde orm, Fritiof Nilsson Piraten, John Kennedy Toole, Tage Danielsson, Michael Ende. (Ja, jag noterade också att det bara blev manliga författare i listan… Intressant – fast oavsiktligt. Dessa står redo i bokhyllan, noll tröskelvärde, noll startsträcka…!)

***

Kursromanen jag läser just nu, gör mig fysiskt illamående, sömnlös och frustrerad. Utan överdrift.

Den handlar om en sextonåring som kämpar, verkligen kämpar för att klara gymnasiet – men ensam och i omänsklig motvind. Hennes mamma är svårt psyksjuk, men skrivs ändå ut från psyksjukhuset. Det finns ingen mat, inga pengar, de hotas av vräkning pga mammans beteende – och pappan har valt bort dottern för att helt ägna sig åt sin nya familj.Hennes bundsförvant är en egocentrisk knarkare som bor i en rivningslägenhet utan vatten och värme, knarkar upp sin lön och lever på tjejen, som får stjäla mat i matsalen på skolan för att inte svälta ihjäl… Ni hajjar upplägget?

Gång efter annan vill jag skrika åt boken ”Men snälla, berätta för nån! Berätta för nån – du får hjälp, jag lovar!” – men sen infinner sig verklighetens osäkerhet på om jag verkligen skulle kunna lova att hon fick hjälp, om jag verkligen har den tron på verkligheten som jag önskar att jag hade. (Jag vill gärna tro att en sextonåring skulle få en chans till på matteprovet om hon förklarar att hennes psyksjuka mamma låste in henne i en garderob utan mat och toa en hel helg för att KGB inte skulle kunna ta henne. Men vem kan vara säker på något i dessa tider…?)

Jag blir sån när jag läser. Allt går rakt in – och blir kvar. Antingen är jag knäpp, eller så har jag bara en gruvlig inlevelseförmåga utan stoppknapp. För mig suddas gränserna ut när jag läser och lever mig in i en berättelse. Antagligen är det därför jag har så svårt för böcker som den här, som bara är nattsvart frustration och – tja, ”misär” då. (Okej, jag har en tredjedel kvar av dem – men även om boken skulle vända NU och leverera en ”happy ending”, så skulle den inte vara trovärdig… Och öka frustrationen snarare än förlösa den.) Det är inte fel på böckerna i sig – men jag kan inte hantera dem.

Och som sagt – jag tycker att skrivkurserna kunde ha rymt lite bredare urval av exempellitteratur. Det finns goda, välskrivna och berättarglada skrönor också, som mycket väl kan visa litterär gestaltning för experimenterande noviser…