Onsdagsmorgon, stressmorgon. Entouraget måste ur huset nästan en halvtimme tidigare, för att storebror ska avlevereras på gymnastikhallen någon km från skolan. Med gymnastikkläder och handduk och vattenflaska – förstås. När storebror är ombytt och klar åker lillebror och jag vidare. Dagis ligger på samma busslinje, så där har vi lite tur. Bara att sätta sig på bussen igen och åka vidare.

På bussen upptäcker jag – storebrors termobrallor ligger i plastpåsen som tydligen suttit fast i min vänsterhand istället för att lämnas kvar med resten av hans grejor i gymnastiksalen. Där rök min långfika på favoritfiket – som för övrigt också ligger på samma busslinje – som jag hade planerat för att parera det faktum att espressomaskinen hemma är ganz kaputt och inlämnad för reparation. Jag kväver den svavelosande ed som spontant vill leta sig fram, jag är för trött för att hetsa upp mig. Jag får väl köpa kaffet ”zum Mitnehmen” och dricka det på bussen, tänker jag.

Lillebror avlevereras på dagis iförd Spidermankostym – fast Kindergarten-maskeraden egentligen är först imorgon. Småknattarna flockas kring honom och han hojtar ”Guck mal – Spiderman” till allesamman. Mammahjärtat smälter, brister, väller över – allt på en gång. För alla morgnar då han klamrat sig fast vid mitt ben och varit ledsen och sagt ”Mamma, jag vill bara vara med dig”. Idag är han Spiderman och coolast på Kindergarten. Mamman, som vet hur väl han behövde det, tänker att han får vara Spiderman varenda dag om han vill. Bara han är glad – och sitt gamla trygga jag igen.

Mamman går tillbaka ut i gråa marskylan. I vänsterhanden dinglar fastvuxna påsen med termobrallor som ska tillbaka till storebrors gymnastikhall. Großer Cappuccino zum Mitnehmen, och jag hinner precis få fram min bok tills bussen kommer. Jag sätter mig på ett bakvänt säte, sjunker ned med kaffe och ryggsäck och plastkasse och bok. Glasögonen immar igen när jag smakar på kaffet.

Vid Osterstraße finns en informationstavla vid busshållplatsen. Jag ser den för att jag sitter bakvänt i bussen och hinner läsa medan bussen inväntar sin avgångstid. Fritt översatt: På grund av förväntade demonstrationer i innerstan kommer bussarna att gå med alternativa färdvägar mellan klockan 9:30 och 12:00. Jag tittar på min klocka. Hon är 9:20. Hade jag långfikat på favoritcaféet hade jag velat åka hem just under ”alternativa färdvägar”-perioden. Vem vet var jag hade hamnat då och hur mycket tidskrångel jag skulle fått stå ut med. Jag ser på den fastvuxna plastpåsen i vänsterhanden och tänker att det inte var så dumt ändå, att den satt fast där den satt.

På väg tillbaka – vanemässigt mot bussen – får jag ett infall och bestämmer mig för att gå hem istället. Jag går en väg jag aldrig gått förut. Jag har sett den från tunnelbanan jag åker varje dag och tänkt att jag skulle vilja gå där, men först idag – en grå och kall onsdagsförmiddag i mars – blev det av. Det är ingen speciell väg, men den känns speciell. Det är en väg som måste ligga här i Hamburg, den skulle aldrig kunna gå genom Stockholm. Varför det är så vet jag inte riktigt, men det är så, det vet jag.

I min tanke heter den här gränden ”Graffiti Lane” – om den har något namn i verkligheten vet jag inte riktigt, men det spelar ingen roll. Den är ändå Graffiti Lane. Jag vet inte riktigt varför jag är så fascinerad av graffiti heller – men jag har alltid gillat det (förutom att jag aldrig kan lära mig hur det stavas, måste alltid kolla…!).