Betänk universum. Stort. Jäkligt stort. Oändligt. Eller nej visst nej – ”ändligt men gränslöst” var det visst. Men ändå. Betänk jordens litenhet, i denna gränslösa rymd, där till och med de kända avstånden är ofattbara. Och betänk möjligheten – att vår lilla blå planet faktiskt är den enda planet i denna gränslöshet, där livet sprang ur ett invecklat pussel av förutsättningar – och med slumpen som enda katalysator.

An awful waste of space, som någon sa. Men slump är slump. Slumpen följer inga regler. Den strävar inte mot logik eller effektivt tillvaratagande av utrymme. Den är – slumpen, rätt och slätt.

Betänk livets gränslösa ensamhet.

Ensamt uppstod det på ett litet, litet dammkorn i ett gränslöst rum av tomhet. Allt annat dött – kringkretsande sten och gas, i rörelse av ingen anledning alls, mer än att rörelsen en gång uppstod – och det finns ingenting som stoppar den.

Mening är en mänsklig uppfinning, tänker jag – om än motvilligt. Universum självt har inget behov av mening – dess logik heter Slump. Men slumpen kan inte vi människor, vi skräckslagna kontrollvarelser, acceptera. Hellre letar vi, söker, fantiserar, teoretiserar och fabulerar – efter Mening.

Jag kan inte bestämma mig för om jag finner det djupt oroande eller en slags existentiell lättnad att tänka att vi kanske är ensamma i universum, trots allt. Det enda jag vet är, att det får mig att känna mig mycket, mycket liten.