Kanske någon faktiskt räknade ut det? Att prosadikten jag (om än med vissa komplikationer) postade häromkvällen var en reflektion om ätstörning? Tanken var att försöka sätta ord på den där obegripliga dubbelheten i att se och mycket väl förstå vad som händer, vad det är man gör och utsätter sig för – men ändå inte kunna bromsa, ändå inte kunna/vilja/förmå göra annorlunda.

Jag hävdar att ätstörning är en kronisk sjukdom. Du blir inte ”frisk” – du blir symptomfri och sjukdomen vilar latent någonstans inom dig. Förhoppningsvis i ett bortglömt hörn, där den får ligga ostörd, dammtäckt och höljd i fridfulla spindelnät. Men försvinner gör den inte.

Det märker jag nu när jag, som så många andra, gått in i 2011 med ambitionen att i år äntligen renovera mitt liv – med början i det stora rummet Hälsa. Jag har BMI 29 – och jag är inte överdrivet vältränad så att jag kan skylla på en stor mängd muskler som drar upp BMI. Jag är tjock, helt enkelt. Eller ja… ”överviktig”, heter det förstås. För ”tjock” handlar ju om en visuell värdering – det handlar om hur man ser ut, och är ett förbannat dåligt skäl att ge sig på att konstra med vad man väger.

Så varför ska jag börja konstra med vad jag väger då? Ja, mitt huvudsakliga skäl är att jag vill avlasta min struliga ländrygg så mycket som möjligt – för att i gengäld bättre kunna träna och stärka upp den. Det är trögt att komma igång att träna när man hela tiden får ont – och då snackar jag inte om träningsvärk, utan kvidande höftleder, ledband och annat subtilt grejs jag inte ens visste att jag hade. Och jag kan inte annat än tro att det måste bli bättre om ryggen slipper baxa omkring på 10-15 kilo för mycket av mig. Att det är som att skruva ner belastningen på crosstrainern för att inte överbelasta leder och ligament och varenuär.

Men. Samtidigt märker jag ju hur utseendet, självbilden och alltihop smyger sig in i tanken – även om det inte är vad det skulle handla om. Även om jag medvetet försöker fokusera på rygg och stabilitet och träning och tålamod – så har jag ett undermedvetet som lever sitt eget liv, och som helt uppenbart gick raka vägen in i det mörkaste skrymslet och ruskade liv i det damm- och spindelvävstäckta byltet därinne.

Nejdå, jag säger inte att jag håller på att insjukna igen, eller ens att jag är nära. Men jag märker att det irrationella tankemönstret finns kvar, liksom inpräglat i en avlägsen, sällan använd del av hjärnbarken – och att jag faktiskt inte har råd att vara naiv.