Jag skulle ju släcka avdelningen Fritext, hade jag sagt. Och jag leker fortfarande med tanken. Samtidigt – ska det här nu vara en personlig blogg, så ska den väl skildra den helhet som är jag. Att bara utesluta en del för att somliga människor känner behov av att torka fötterna på den… Det blir ju också fel.

Jag vill prata skrivande. Jag vill prata skrivande därför att de flesta som pratar skrivande där ute pratar förlagskontakter, färdiga manus och författarliv. Jag vill prata om om processen – om lusten och leken. Inte resultatet.

Idag tror jag att många vill ”bli författare” – med konsekvensen att de först måste skriva en bok. Böckerna å andra sidan blir alltmer produkter, snarare än berättelser.

(Jaja, självklart finns det undantag – gott om dem rent av. Fast jag har en känsla av att det inte alltid är de böckerna som säljer bäst. Varför, kan man fråga sig? Många läsare söker sig till en slags böcker som går att tugga sig igenom utan nämnvärd ansträngning, utan nämnvärt engagemang. De är som lösviktsgodis: snabbt och tillgängligt, dessutom kalorifritt –  fast också utan något som helst näringsvärde.)

Jag läste ett råd i någon författarblogg härförleden, det löd ungefär:

Vill du sälja många böcker? Utveckla ett koncept – en ”urbok” som är ditt signum. Skriv den sedan, med variationer på temat, om och om igen.

Visst låter det cyniskt och trist? Men se dig om i bästsäljarhyllorna och säg mig sen att det inte ligger något i det!

Jag tror att jag håller på att lägga bort författaridentitetslängtan. Jag vill inte ”bli” författare. Jag vill vara den jag redan är, och jag vill skriva. Skitsamma vad det ”blir”.

Min yrkesroll har varit en rejäl black om foten för skrivandet. Den yrkesmässiga instinkten ser marknader, trender och distributionslogistik, kokar ner till någon slags analys och ryter ”Målgruppsanpassa!” – medan skrivarsjälen i mig ropar ett förvirrat ”Men, men… nej!”. Det börjar gå upp för mig är att jag inte kan (och inte vill) finna ett sätt att blidka dessa båda. Och den röst jag måste följa är den som säger ”Men, men…”  – för den rösten är min.

Jag kommer inte att sluta skriva. (Ha – trodde du verkligen det? Det kommer aldrig att hända.) Men jag tänker sluta försöka leta efter någon formel som ska göra att det som kommer ur min penna och mitt tangentbord ska kunna passa in mellan två pärmar. Det är lusten som måste få driva – inte formkrav och målgruppsanpassning. Och det är där jag missar målet, om jag går och när drömmen om författarskap. Det är inte drömmen som är poängen. Poängen är att skriva och vara lycklig.

***

(Dagens dikt-texten i bilden tillkom i bruset på en IKEA-restaurang. Så ni har kontexten klar för er…!)