…endast bloggografen är vaken.

Okej en och annan vilsen bil susar förbi i snömodden utanför, men här inne är det bara me, myself and I. Hemmet är julstädat, klapparna inslagna, skinkan kokt, köttbullarna rullade, skåpen fyllda med godis –  såväl hemlagat som köpe-dito, julfilmer lagda på högar och travar att avnjutas under ledigheten (och ännu några ligger inslagna i julklappssäcken, men shhhhh, säg inget till barnen bara!), böcker och spel finns också driv- och travvis av att förströ sig med. Återstår bara att griljera skinkan och steka revbensspjällen. Koka äggen och vispa grädden till Ris à la Maltan. Och en skvätt extra grädde till en Irish coffee till mamma och mormor…!

(Jorå, jag har läst Vit-jul-uppropen, och håller med till fullo, förfasas över krönikor och bloggtexter om hur spriten flödar som julmust i många hem till jul. Lik förbannat kommer jag att dricka både starkvinsglögg och irish coffee imorgon. Utan att göra barnen oroliga. Jag kan inte ens få i mig tillräckligt mycket alkohol för att bli tramsig eller påverkad av det. Problemet med sådana upprop är att de som reagerar på dem är de som inte ens är i närheten av att behöva göra det. De som skulle behöva uppmärksamma tanken på en ”vit jul” i den alkoholhaltiga bemärkelsen – de skiter högaktningsfullt i uppropen. Vill man göra något för barn som far illa i sina hem i jul, måste det  mer till än att gilla ”Vit jul” på Facebook. Ögon, öron, hjärta och handling, typ.)

För mig har julen också en besk bismak av saker som inte är som de borde i den lilla avkroken som kallas Sverige. Jag vill egentligen skriva mer om det, men det här är inte rätt inlägg för sådant – och jag måste försöka sova några timmar till innan julaftonsreveljisterna vaknar…Vi tar det en annan gång, men det får inte glömmas bort!

Till alla er som läser – en riktigt varm jul, oavsett hur du firar, eller inte firar. Ta hand om dig – och dem du har omkring dig.