Jag postar föregående inlägg med en obehaglig känsla av att jag borde be om ursäkt för något. Förklara varför jag postar en drös kassa bilder utan röd tråd, mening eller betydelse överhuvudtaget. Jag måste svälja hårt och påminna mig själv flera gånger om att det är just därför jag bestämt mig för att posta bilderna ändå, precis som de är, för att JAG vill det, för att JAG tycker om dem.

Men det gör mig ledsen, att jag känner sådär. Det är ytterligare en påminnelse om saker som gått ett steg framåt och två tillbaks sedan… Ja, sedan guvetnär egentligen. Men det fanns en tid då jag inte bad om ursäkt, en tid då jag bara gjorde – och var stolt.

Julen närmar sig. Jag är ingen julmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig att bli heller. Jag ser fram emot att sitta i soffan och läsa julklappsböcker för barnen, titta på julklappsfilmer och må illa av Alladin-praliner. Det är den delen av julfirandet som jag uppskattar. Kanske har jag åtminstone accepterat för mig själv att jag faktiskt inte gillar julfirande, accepterat och därmed bestämt mig för att ge fan i att låtsas. Jag har pyntat och vi har gran, jag har köpt julklappar till höger och vänster, och jag ska fixa julmat när den dagen kommer. Men i vanlig ordning ser jag mest fram emot vörtmacka med julskinka och senap – just när man tar ut den nygriljerade skinkan ur ugnen. Inte själva julbordet. Inte Årets Mest Uppstyrda Så-Ska-Det-Vara-Dag. Vare sig med eller utan Kalle Anka, faktiskt.

Men som sagt – julen närmar sig. Med den kommer tankar och funderingar på året som gick. På julafton tömmer man en säck, och på nyårsafton knyter man ihop en annan. ’Tis the Season, som de säger. Det är väl naturligt att man i sådana tider rannsakar sina mönster och tendenser. Försöker se saker i större perspektiv, ta ut riktning för nästa år. Om den riktningen bäst formuleras i form av nyårslöften vet jag inte än. Jag tror det inte – det brukar inte kännas som min grej. Men vi får se.

I’m in the mode skulle man kunna säga. Grubblarmode. ’Tis the season, som sagt.