Häromkvällen firade vi faktiskt vår allra första tyska tradition. Då var vi på Laternenfest med minstingens dagis. Några veckor tidigare hade jag fått komma till dagis och hjälpa sonen att pyssla ihop en papperslykta, och i fredags kom vi till dagis klockan halv sex på kvällen, i mörkret – bara det var ju spännande, förstås! Och så fick alla barn ett tänt ljus i sina lyktor, och så traskade hela följet – alla dagisbarnen, alla föräldrarna och alla syskonen – ett varv runt kvarteret, sjungande diverse tyska lyktsånger.

Polizei var tillkallad och hade placerat en bil med påslagna blåljus längs lykttågets tänkta färdväg, medan en stram men mycket trevlig polisman traskade med i tåget för att om möjligt bringa ordning på småtelningarna med sin blotta närvaro. Den ambitionen lyckades sådär, min son sprang i hasorna på honom mest hela tiden och hojtade ”Das heißt Polizei! Das heißt Polizei!” ivrigt påhejad – och medhållen får man förmoda, av sin bästa buskompis.

Det var spännande värre, det tror jag alla barnen tyckte. Och som förälder tyckte jag att det var ofantligt skönt med ett firande som handlade om något annat än konsumtion av sötsaker. Här var det gemenskap och ljus i mörkret och värme i höstrusket och överhuvudtaget väldigt, väldigt konsumtionsbefriat.

Skönt – mer sånt i världen!