Idag läste jag ut månadens roman till skrivkursen: Hohaj av Elisabeth Rynell. Boken är för det första en roman om kärlek, och för det andra utspelas den i Norrland och för det tredje utspelas den i Fattigsveriges tidevarv – och alla dessa tre faktorer brukar normalt göra mig avogt inställd till böcker redan från början. Men boktipset.se estimerade ändå att jag skulle ge den här boken 4,5 i betyg – och det gjorde jag också. Eller – man kan bara sätta heltalsbetyg, så jag drog faktiskt i med en femma, rakt av.

För den här boken – som alltså hade tre tungt vägande faktorer talande emot sig redan från början – gjorde stort intryck. Det är något med språket och tankarna som vävs in i berättelsen, bildspråket och sättet att göra livet lite mer magiskt, även när det är som svårast. Det är poetiskt, målande och vackert – och ändå hela tiden väl avvägt. Många skönskrivande författare tycks bli lite småhöga av sina egna vackra ord, skönheten stiger dem åt huvudet – och som läsare känner jag att det blir lite mycket, till slut. Ni vet säkert vad jag menar – exemplen duggar tätt genom de kritikerrosade författarleden. Men Elisabeth Rynell lyckas behålla balansen genom det där – trots att hon verkligen inte gör det enkelt för sig, inte en enda gång. Det är en bok jag är snubblande nära att vilja kalla ett konstverk – så oillustrerad den är. (Och omslaget gör ju inte heller mycket för att sälja in boken för eventuellt hugade impulsbokshoppare… Jag skulle själv aldrig ha hittat och valt boken om jag inte ”varit tvungen”.)

Baksidestexten lyder:

Till utmarkerna i Hohaj kommer hon vandrande, med en sorg som är på väg att äta sönder henne. Där korsar hennes spår en annan, förfluten berättelse. Den handlar om Aron, som en gång kom samma väg på flykt undan kriget och sig själv, och om den kuvade Inna som söker bryta sig loss ur sin fars tyranniska makt.

Det låter ju som vilken svårmodig fattigdynga som helst – med ett trist namn dessutom, Hohaj. Ja, ”Hohaj po daj” också… Det tog några kapitel innan jag insåg att jag faktiskt läste boken för att den gripit mig, för att den fängslade mig av egen kraft – och inte bara för att jag var tvungen att läsa den för min kurs skull. Men det dröjde inte alltför många kapitel, trots allt.

Förra månaden läste vi Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Apropå norrländsk karghet och armod – om än i det fallet mindre bokstavlig än i Hohaj. Jag vet när jag tog upp Hohaj och läste baksidestexten för att få en idé om vad jag nu skulle ta mig an för slags bok, att jag tänkte ”Varför ska vi läsa en nästan likadan bok direkt efter Ekman? Var är Nilsson-Piraten?” Jag undrade för mig själv om humor och livsglädje inte alls fick rymmas i elfenbensstornets definition av ”litteratur”, eftersom man valde svårmod i de två inledande böckerna i kursen.

Jag kan fortfarande känna viss kritik mot litteratururvalet i kursen – det är pretentiöst svårmod och elände både här och där. Men av de båda inledande böckerna är det tveklöst Kerstin Ekman som berett mig det största lidandet. Jag kan inte förstå hur någon kan finna nöje eller för den delen njutning i att läsa sådant skräp… Efter halva boken gav jag fortfarande blanka tusan i vem som ”gjorde det” och hur det gick för huvudpersonerna. Hallå? Lite belöning vill jag allt ha för att jag läser…

Hohaj är inte någon tjoflöjt och klackarna i taket – långt ifrån. Den handlar om sorg och smärta och saker människor gör för att överleva det mörka i sina liv. Egentligen är den betydligt svårmodigare än Händelser vid vatten – men den bjuder samtidigt på större kontrast än Ekmans bok. Det mörka är mörkare – men det ljusa är också ljusare.

Så jag rekommenderar den. Verkligen. Det är en sällsam bok, på många sätt ogripbar. Men den är vacker.