Man har antytt att jag är i Tyskland enkom för mitt höga nöjes skull, att jag latar mig och inte gör rätt för mig. (Jo, man har faktiskt det – sådan ”förtrödenhet” får man finna sig i om man är en olydig världsmedborgare och inte följer den snitslade banan genom livet…! Nåja, lydnad är nu en gång inte allt här i världen. Och tur är väl det!)

För er som hyser sådana tankar kan jag meddela att det är ett hårt (om än inte helt oangenämt) slit att vara författarstudent, och komponera ständigt nya text(under)verk att lämna in för dissektion från handledarna. Medan jag var i Sverige fick jag första omgången respons från min handledare på ena skrivkursen (vuxenlitteraturkursen). Det var riktigt skojigt – fast jag känner givetvis prestationsdemonerna vädra morgonluft. Med dessa texter slet jag som ett djur och befann mig i en ganska kvävande bubbla av ”all work and no play” i flera veckor. Den här gången hade jag faktiskt lovat mig själv att sänka ambitionsnivån lite, för att hinna/orka leva lite också – vilket det var dåligt med sist. Men nu ropar ju mitt tufsiga författarego inombords efter mer beröm, mer komplimanger… Mer sånt här:

Jenny! Ja, vad kan jag säga, annat än att du är stilsäker, kör prickfritt genom alla meningsbyggnads­korsningar, frammanar bilden av en komplex karaktär – och drar läsaren med dig! Möjligen kan man säga att det är ett långt hopp mellan ”Ylva och Ylva” och att man inte blir mycket klokare på henne – men det här kan naturligtvis vara inledningen på en längre text. Du gestaltar snarare än berättar rakt ut – mycket bra.

Omdömet fick jag för den här texten – som givetvis är en lek, men jag har faktiskt tänkt att den skulle kunna få en fortsättning. Någon gång. (Det är ju faktiskt november snart…!)

***

(Skrivuppgiften löd ungefär såhär: ”Du är på väg ut med soporna. Något händer.” Jag har följdaktligen inte RIKTIGT följt uppgiftsinstruktionen – men som sagt… Lydnad är ju nu en gång inte allt här i livet!)

Soppåsen

Första gången jag mötte Ylva hade jag en soppåse i ena handen och grannfruns bjäbbiga terrier i ett koppel i den andra. Hon satt på en bänk utanför mitt hus och grät så intensivt som bara Ylva kan, med det korpsvarta håret som flytande kol över sina magra axlar. Och där stod jag, tafatt stammande och med en soppåse som stank av fiskrens och en hund som inte ens var min.

Jag hade just avslutat en längre turné som tagit mig runt en lång rad av världens konserthus och en lång rad av fashionabla hotellsviter och en lång rad påkostade banketter där jag var hedersgäst. I själva verket är jag en enkel man, och dessa pampiga  salonger gör mig oftast ganska illa till mods och mina resor präglas av en intensiv hemlängtan – trots att jag lever ensam och egentligen inte har någon att längta hem till.

Jag hade sett grannkärringens dörr stå på glänt och det pliriga ögat som kikade genom dörröppningen när jag klev ur hissen, men jag hade fortsatt med mitt och inte låtsats om henne. Det gjorde jag aldrig, trots att hon alltid stod där när jag klev ur hissen. Jag hade rent av tänkt tanken att den gång jag kommer hem och grannfruns dörr är stängd och inget öga tyst plirar mot mig när jag kliver ur hissen, då måste jag verkligen ringa på och kontrollera om allt är som det ska.

Första dagen hemma i Stockholm var noggrant planerad. Nästan ända sedan turnéperiodens första dagar hade jag planlagt min hemkomst. Så gjorde jag också alltid – som en ren överlevnadsstrategi. Jag skulle gå på Östermalmshallen på förmiddagen, köpa färsk fisk och färska grönsaker och ett gott vin till middagen. Valet hade fallit på fin sjötunga hos Melanders – jag hade min mors recept på Sjötunga Walewska i ryggmärgen sedan många år tillbaka. Grönsaker från Sandins. En trevlig vit Bourgogne till sås och dryck, från Systembolaget förstås. Lunch på Sturehof – inte så mycket för maten som för läget. Jag satt i flera timmar på Stureplanstrottoaren och lät folkströmmarna skölja förbi, skölja mig ren från resan, hemlängtan och kluvenheten inför det kringflackande konsertliv jag lever.

När jag klev ur hissen med matkassarna från Hallen, stod grannkärringens dörr på glänt igen, och ett fuktigt öga plirade mot mig där inifrån. Jag låtsades inte om det.

Sjötungan var himmelsk och jag avnjöt den med Bourgognen, inbäddad i musik av Art Tatum, smekande pianot på ett sätt som inte varit uppfunnen än när den musik som stod på min egen repertoar skrevs. Det var, kort sagt, helt perfekt. Precis som jag planerat det under turnén.

Tills det knackade på dörren. Jag visste redan innan jag rest mig vem det var. Jag väntade ingen – och hade medvetet låtit alla förstå att jag skulle komma tillbaka först dagen därpå, för att få den här dagen och kvällen för mig själv.

– Ahh, fru Lindkvist, kära granne! utropade jag redan medan jag öppnade dörren. Vad kan jag göra för er denna sköna afton? Jag var noga med att bädda in min drypande ironi i chevaleresk inställsamhet för att den gamla kvinnan inte skulle uppfatta den – men den skänkte mig samtidigt ett visst utlopp för frustrationen att ha blivit störd.

Hon hade fått rullator sedan jag såg henne sist, och gudarna visste att hon behövt den länge. Hon kunde inte ha haft den i många veckor, men där hon stod böjd över den såg den ut som en naturlig del av henne själv – som om den vuxit fram ur hennes handflator och inte forslats dit av kommunens omsorgspersonal.

Vi pratade en stund om min resa, om vädret i Sverige och om hennes värkande leder. Med växande desperation längtade jag tillbaka till min ensamhet, musiken och vinet som väntade på mig även om de sista tuggorna av sjötungan vid det här laget var ohjälpligt kallnade och oätliga.

– Ja, jag har gått och fått rollator, som du ser, sa gumman till sist.

– Jamen det var väl bra, sa jag och hörde själv hur desperationen att avsluta samtalet gav min röst en gäll klang.  Den ser verkligen prima ut, det måste vara lättare för er att ta er fram med det där vrålåket!

Fru Lindkvist log visserligen åt mitt skämt, men jag såg på henne att det var något mer hon ville.

– Bessie gillar den inte, flög det ur henne. Jag funderade just på om Bessie var en dotter och vad hon i så fall hade emot att modern fått sig ett välbehövligt hjälpmedel, när Bessie själv gav till ett skall inifrån fru Lindkvists lägenhet, som för att presentera sig. Det var alltså terriern som hette Bessie. När gumman började kuttra med hunden som om den vore en bebis började samtalet göra mig fysiskt illamående, och innan jag visste ordet av hade det slunkit ur mig:

– Vill ni att jag tar ut Bessie på en promenad om en stund? Jag ska ändå gå ut med soporna när jag diskat upp efter maten.

Den gamla damen sken upp – fast snarare av belåtenhet än förvåning, så jag förstod att det var detta hon hoppats på redan från början.

Så kom det sig att jag en timme senare mötte Ylva – som skulle komma att bli min nyckfulla men obestridligen omtumlande musa – med en soppåse i handen och fru Lindkvists vettlöst ystra terrier dansande kring byxbenen.