Jomenvisst ska jag skriva en NaNoWriMo-roman i år. Det är ju i år jag inte bara ska registrera mig, utan hänga kvar hela månaden ut, skriva för glatta livet och gå i mål, lycklig och rusig, någon gång omkring den 30 november, sisådär. Jag har två uppslag som jag fnular på – inte så seriösa grejer, men grejer jag tror att jag skulle kunna ha roligt med att skriva om i 30 dagar.

Jag minns inte hur jag snubblade på bloggen Alla har en bok inom sig (och där borde den oftast /inte/ stanna) – men den ligger numera i min RSS-läsare och puttrar. Ikväll fanns där ett inlägg som väl kanske inte var så revolutionerande – men jag kom att tänka på NaNo, och hur åtminstone jag tänker mig att gå in i det skrivandet. Jag kom till 15.000 ord förra året innan jag var tvungen att avbryta på grund av jobbsituationen från helvetet – jag är inte så rutinerad att jag tänker i kapitel när jag skriver (fast det kanske jag borde?) men jag antar att 15.000 ord kan motsvara ungefär de ”tre habila kapitel” som Amanda (vars böcker jag inte ens läst…) skriver att vilken hygglig skribent som helst kan hacka ihop. Sen började det ta stopp. Inte på grund av att berättelsen var tunn – utan för att den ville gå åt helt olika håll, vilket jag så småningom kom fram till berodde på att det i själva verket var två helt olika berättelser som jag försökt sy ihop med våld.

I den bästa av världar hade jag nog rett ut det där. Killat mina darlingar och bara drivit på de gängliga berättelsegroddar som blev kar. Byggt som en galning, som Amanda uttrycker det. Nu var världen omkring mig i november förra året inte den bästa för romanskrivande, så det bidde inte ens en tummetott. 15.000 ord som ligger lika övergivna idag som de gjorde den dag jag beslöt mig för att hoppa av. Och i år tänker jag skriva på något helt annat.

Men skriva ska jag i alla fall, och inlägget hos ”Alla har en bok…”-bloggen bjöd på intressant läsning om NaNo-strategi – som jag gärna delar med andra!