Det var den andra dagen på sommarlovet. Pojkarna och jag satt på bussen, på väg till parken för lite vatten-, grus- och klätterlekar. Den gamla damen mittemot oss sa något till minstingen, han förstod inte och jag förstod inte heller. Jag ursäktade oss med att jag talar mycket dålig tyska, en väl inövad fras – som ändå alltid gör mig obekväm till mods. Jag vill kunna förstå och svara folk när de tar kontakt – oftast gör de ju det via barnen, och det är ett positivt sätt att möta människor i en ny värld. Men ännu är den dörren stängd för mig, och det stör mig mer än något annat.

Därmed var vårt samtal över, men en annan dam kom och satte sig brevid den första, också hon mittemot oss. Kvinnorna kände inte varandra, men den äldre av dem hade behov av att prata. Orden liksom sipprade ur henne, utan att hon kunde kunde göra så mycket åt det – men också utan att hon gjorde särskilt stor ansats att försöka, vilket känns ganska okaraktäristiskt här i Tyskland. Till och med för en kvinna på några och åttio år.

Efter bara några minuter hade det runnit ur henne att hennes man dog i söndags.

Han hade ätit sin lördagsfrukost som vanligt, läst sin tidning som vanligt – men sedan hade något hänt. Ute på stan, på gatan eller på en restaurang – jag förstod inte riktigt, lyssnade kanske inte heller så helhjärtat ännu. En hjärtinfarkt? En stroke? Jag vet inte. På sjukhuset hade de talat om för henne att ”han kommer att dö, åk inte hem”. Och på söndagsmorgonen dog han.

De hade varit gifta i 63 år. Några barn blev det aldrig, och alla andra släktingar är redan borta. Nu hade hon bara grannfrun, som hjälpt henne genom de senaste dagarna. Mannen hade skött allt. Pengar, räkningar, försäkringar, busskort… allt. Och nu var han borta, hon var ensam kvar.

Jag antar att man vid fyllda 80 år lever med någon slags medvetenhet om livets ändlighet, att döden har en närvaro i livet som är oundviklig. Den ”memento mori” man kan behöva vid 30-40, goes without saying när man är 80+. Men det jag reagerade starkast på var tomheten i hennes ögon när hon berättade , den uppgivna ensamheten och vilsenheten…

(Och det sved ännu mer att jag inte kunde svara henne när hon försökte säga något till min son, leda in henne på ett helt annat samtal, ett som fått henne att tänka på något annat – för bara några minuter.)

Hon berättade om hur mycket de rest tillsammans. Italien, Jugoslavien, Spanien. Berchtesgaden i södra Tyskland – där A och jag också var för några år sedan, och lät bergen och sjöarna hänföra oss. Hon berättade hur hennes man hade älskat bergen, och jag förstod så väl varför han älskade dem.

Samtidigt finns det något oemotsägligt vackert med ett par som hållit ihop så länge. Sextiotre år.

Han hade fyllt 87 i april. Han måste alltså ha varit 24 år när de gifte sig – 1947, två år efter krigsslutet. När kriget bröt ut var han 16. Hon antagligen ungefär i samma ålder. Jag skulle kunna göra otaliga antaganden som helst om deras politiska ställningstaganden, och hans militära insatser under kriget – men det känns inte relevant. Inte nu. Inte i just den här berättelsen. Gummans berättelse handlar om två unga människor som gifte sig och höll ihop. I sextiotre år.

Det är så mycket i vår värld som andas slit- och släng. Konsumtionsmönstren. Den sönderfallande välfärden. Relationerna. Nästan hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa (nu läser jag bara statistiktabeller, och jämför årliga bröllop med samma års antal skilsmässor – och det stämmer ju inte egentligen. Man skiljer sig nog rätt sällan samma år som man gift sig. Men det ser ut ungefär likadant varje år sedan 80-talet, så något ligger det nog i det) och många relationer stannar vid ett flummigt ”samboskap” som står utanför all statistik.

Hur många 63-åriga samboförhållanden kan du räkna upp?

De vann högsta vinsten. Ett långt liv tillsammans. Det finns inget i berättelsen att förbanna Ödet för, ingen tragisk orättvisa att få en klump i bröstet över. De har säkert haft ett gott liv – såvitt jag förstod saken har de bott i Hamburg hela livet båda två, och Hamburg är en bra stad att leva ett gott liv i. Ändå… Denna tomhet. Och ensamhet.

Vi – nutidsmänniskorna i den bortskämda, men långt ifrån välmående västvärlden – pratar alldeles för mycket om vad ska hända SEN. Vad vi ska göra SEN. Hur vi ska leva och njuta SEN. Men oavsett vilka lotter livet ger oss, om vi lever i glädje eller bitterhet, om vi lever väl eller inte, tar vara på väsentligheterna eller inte – så kommer en stund när SEN inte längre är ett alternativ. När SEN är för sent. Jag upplever vår moderna värld som hård och ganska omild gentemot de mänskliga värdena i livet – kanske rent av mot Livet självt. Vi har ingen plats för mänsklighet längre. Vi ska bara producera, följa strömmen, efterleva regler och vara konforma, rättrogna, regerliga. Livet skjuter vi upp till senare – och glömmer att nuet är det enda vi har.

Jag går här, i en vacker stad, en solig vår och har ångest för att jag inte har en förvärvsinkomst och tjänar pensionspoäng, för att jag inte följer den snitslade/normerande banan genom livet (med liten bokstav), för att jag tagit mig en otillåten frihet genom att välja en icke-stipulerad väg. Det grämer mig att jag låter normer och institutionaliserade värderingar förbittra en tid som egentligen är… underbar. En tid att tänka tillbaka på SEN – kanske rent av när bara en av oss finns kvar, och den andre lämnat in födelsedagskostymen på himlatvätteriet. Och jag förvägrar mig den tiden, genom att tänka som en levande maskinmetafor.