Medan jag känner mig alltmer flåshurtigt osäker på mina andra bloggar, låter jag den här växa fram i sakta mak, steg för steg, inlägg för inlägg. Dels de nya jag skriver här – men också Sisyfosbetinget med att flytta över gamla, läsvärda saker från mina gamla bloggar och hit. Jag skulle kunna exportera hela konkarongen, importera hit och sen sätta mig och deleta det jag inte vill belasta servern här med – men… Jag gillar känslan av att låta det där ta tid. Genom att rota i mina gamla bloggar, läsa sådant jag skrivit, begrunda och värdera, och därefter för hand klippa och klistra in inläggen här – når jag den där långsamheten jag yrat så mycket om. Och det är inte så dumt.

Just nu är den här bloggen på en och samma gång en ”både-och”-grej (både i bruk och under konstruktion, både färdig och ofärdig) – och en varken eller grej, ett ingenmansland. Ingen har fått adressen hit, bloggen (eller är det en sajt? En bloggsajt, möjligen?) är inte officiellt invigd – men den finns på nätet. Jag tror att jag gjort den sökbar redan – förutom att det inte finns så mycket sökbart innehåll här ännu. Men ändå.

Både och. Varken eller. Lite som jag

Ikväll sitter jag här med min ljuvliga tekopp som ångar av rooibos vanilj sötat med en fantastisk akaciahonung (simmigt flytande vit – och himmelskt god!), och idkar långsamhet. Och är både och, och varken eller. På en och samma gång.