En hel månad in på nya decenniet kommer min summering av det förra:

2000

Året inleddes, som jag nyligen berättat, med att jag genomled min nikotinabstinens i Hurghada, Egypten. Rys. Dålig semester. Fast det fina med den var att jag kom hem rökfri, avgiftad och ren som en nyponros. Jag har inte petat på en cigarett sen 1900-talet.

1 april samma år lämnade jag mitt dåvarande jobb vid Hornstull, för att bli projektledare på en språkbyrå i Kista. Det här var på den tiden då företagen ännu gjorde dyra konferensresor till utlandet, och efter 3 intensiva arbetsdagar (mjukstart är bara för veklingar!) var det dags för mitt livs första (och näst sista!) konferensresa – till Prag.

Jag minns det som ett spännande år, att sälja och projektleda översättningar var roligt, och jag trivdes ofantligt väl med det enorma kontaktnätet som utgjorde navet i arbetet.

Och så alla resorna. Förutom Egypten och Tjeckien, hann jag med både Berlin och Kreta.

2001

Det här året gjorde sambon sin första utlandstjänstgöring. Då gällde det ett halvår i London, och jag flyttade inte med. Däremot veckopendlade jag till London, för han fick traktamente för att åka hem, men det var ju betydligt roligare om jag åkte dit, så så fick det bli. Det var jag och Percy Barnevik varje fredag på fyraflyget från Arlanda.

London var en tjusig tid. Någonstans kanske jag hoppas återskapa Londonkänslan nu när vi flyttar till Hamburg – även om det naturligtvis kommer att bli helt annorlunda. Jobbet på språkbyrån var fortfarande roligt och spännande, men det hade börjat bli tufft. Det var långa, intensiva arbetsdagar och FF hade blivit ett internbegrepp i projektledargruppen. FF står för Fucking Friday och är då kunderna rensar sina skrivbord inför helgen, genom att skyffla diverse Mission Impossible-uppdrag till oss på Byrån. Kvartifem, fredag eftermiddag: ”25.000 ord, juridik, till brittisk engelska – det kan ni väl ha klart tills på måndag morron?” Jomenvisst.

Mitt upp i det där drog jag iväg till London, varje helg. Traskade gatorna runt, såg sevärdheter, turistade och låtsades som om ingen vardag fanns. Särskilt inga FF.

Konferensresan det här året (den sista!) gick till Madrid och var ett inferno av tapas, tjurfäktning och skoshopping. Fast eftersom jag inte är så road av skor, köpte jag min första tarotkortlek istället – ifall någon undrade hur det kom sig att jag halkade in på det intresset. Ett rent bananskal, no less! Att vara DINK hade sina ljuspunkter, vi hann med två semestrar det här året också: Först bilade vi från London till Skottland, där vi bland annat besökte Edinburgh och Glenfarclas whiskydestilleri. Sen två veckors charter till Terracina i Italien.

I taxin på väg från Arlanda efter Italienresan ringde min chef på mobilen för att berätta om företagets ekonomiska situation. Hårda tider stundade.

2002

2002 var den affärsmässiga kampens, dödsryckningarnas och den slutliga konkursens år.

Ja, konkursen inträffade i april, så det hann hända mycket efter den, men det präglade verkligen hela året. Än idag får jag ont i magen när någon chef kallar in till oannonserat möte på jobbet, trots att konkurser inte ofta inträffar i min nuvarande bransch. Det var… karaktärsdanande.

Inom kort hade jag ett liknande jobb på ett annat företag, tillsammans med flera av mina tidigare kollegor – men det var ändå något som hänt. Jag började snegla bortåt, tänkte att jag försakade min utbildning genom att jobba med helt andra saker. 1 november började jag på det arbete jag har idag, med kontor på Regeringsgatan – mittemot NK.

En semester blev det det här året, trots allt. Sicilien. Två veckor. Vi hade lyckats med det otänkbara och av misstag bokat ett hotell utan luftkonditionering. Vi klagade – helt konversatoriskt – till hotellägaren att det var varmt i rummet. ”Ja, och varmare blir det” svarade han lakoniskt, och glömde på något vis bort att upplysa om att han hade fiffiga bordsfläktar att hyra ut om vi ville ha. Det upptäckte vi av en slump, en svettig vecka senare.

Dessutom började jag blogga det här året (inte 2001 som jag tidigare påstått – sorry!), 5 september om jag inte missminner mig. Jag skulle ha länkat, men livejournal har käkat upp mina första bloggmånader. Det här är ett senare inlägg, fast ett ganska skojigt minne (som jag givetvis totalt glömt bort).

2003

Det här var året då vi åkte på mitt livs första bilsemester. Bilen köpte vi faktiskt 1 november året innan – samma dag som jag började på nya/nuvarande jobbet… Sommaren därpå satte vi alltså bilen på prov genom att rasta den genom Europa. Autobahn, berg- och dalbanan förbi Kassel, ett besök på Obersalzberg (just för bilens vidkommande var nog det den största utmaningen – det gick inte ens att köra på tvåans växel uppför berget, ettan var den enda växel som var stark nog!), genom tunnlarna i Österrike, via Italien och Slovenien till Kroatien och Rovigno och tjocka släkten. Det var gott om vuxenpoäng på en sån resa – och följdaktligen kände vi oss mogna att fimpa p-pillren vid hemkomsten från semestern.

2004

Under första halvan av 2004 anlade jag mycket riktigt en ansenlig rondör, i väntan på min förstfödde. Under maj månad skvalpade jag som en överdimensionerad vattenballong genom tillvaron, hade ont överallt och längtade bara efter att graviditeten från helvetet skulle vara över. Jag hade gått upp 25 kg under graviditeten – två veckor efter E’s födelse var jag nere i min normala vikt… Skvalp, skvalp.  Vintern innan han föddes hade jag gått någon personlig-utveckling-grupp-gestaltterapi-historia till kurs i Tjuttahejti utanför Göteborg, och var uppfylld av upplevelsen av terapi, även om jag sedermera insett att kvaliteten på kursen nog lämnade en del övrigt att önska. Föräldraledigheten inleddes med fruktlös amningsfrenesi och panisk skräck för att lämna hemmets trygga vrå, men framåt hösten morskade jag till mig och kunde inleda mitt liv som lattemorsa på ständigt språng genom stadsmiljön.

Det här året var för övrigt ett av de få år då det inte blev någon längre semesterresa än Kolmården, Småland och Skåne. Vi hade liksom lite annat att stå i…!

2005

Jag var fortfarande till stor del mammaledig, och nu började jag få rätt god kläm på det hela. Vi hade köpt hus i Norra Utposterna, samt fått en eftertraktad dagisplats här – tyvärr tre månader innan huset skulle vara färdigbyggt och inflyttningsbart. Vi arrangerade så att E kunde gå på dagis bara 2 dagar per vecka under den perioden, och fick börja långpendla: Hägerstensåsen – Norra Utposterna, varje onsdag och torsdag. Sambon lämnade och jag hämtade. Varje gång satt vi i bilen och svor – HUR i höga håvete kan normalt navlade människor utsätta sig för den här trafiken varje dag? Två dagar i veckan, i tre månader var illa nog, tyckte vi. Och gladdes extra mycket när vi den 1 november kunde flytta in i nybyggda villan. Ahh! Lagom till flytten visade det sig dessutom att jag väntade barn #2, och om jag tyckt att första graviditeten var från helvetet, så hade jag mycket att lära under den andra.

Det här året åkte vi till Rovigno igen – fast inte med bil, vi flög faktiskt. Det gick bra det med, men åka charter med ett litet barn, när sambon blir flygsjuk och jag tampas med klaustrofobisk flygskräck… Ingen höjdare.

2006

Min andra graviditet präglades av att mitt immunsystem tog semester. Lång semester och väldigt långt bort måste det ha rest, för under hela graviditeten kunde inget virus passera på mindre än tre mils avstånd utan att jag blev toksjuk. När jag haft vinterkräksjukan fyra gånger på två-tre månader, plus otaliga flunsor, förkylningar, allergiska reaktioner mot mediciner och guvetinteallt – var jag så svag och ämlig att läkaren sjukskrev mig på halvtid. Thank Gosh. Det var en räddning, jag vet inte i vilket skick jag skulle ha varit när X föddes om jag inte fått sänka tempot i det läget! Sen föddes han i alla fall, och visade sig vara ett sånt där barn man nästan glömde bort att man hade – han sov ju hela tiden! Och inte ens när han vaknade gjorde han mycket väsen av sig – bara han fick mat.

Framåt hösten började jag misstänka att jag fått en post-partum-depression. Och det var nu jag hade nytta av den där gestaltterapi-kursen jag gått 2004, faktiskt. Många drar sig för att ringa och söka hjälp – men för mig fanns inte den tröskeln, och det var jag innerligt tacksam för.

Inte heller detta år blev det någon utlandssemester – av samma skäl som 2004…!

2007

Det här året började skitjobbigt, men i backspegeln blev det ändå ett bra år. Det blev ett långt remissprocessande innan jag fick träffa min första psykolog, så jag började gå hos henne i april eller maj ungefär. Många och långa samtal utgjorde basen i ett slags jag-kartläggning som jag aldrig riktigt gjort på egen hand. I samma veva börjde jag också jobba igen, och hittade en notis på intranätet om coaching på jobbets bekostnad. Och det lät ju inte fel – även om coachen var lite tveksam till det lämpliga i att jag gick hos henne och psykologen samtidigt. Men så blev det i alla fall – och 2007 blev ett år av samtal, introspektion, reflektion och analys på temat ”Vem tusan är jag?”.

Årets semester blev återigen ett charterflyg till Istrien, varvid vi hämtades upp vid flygplatsen av sambons släktingar, och sen tillbringade 2-3 veckor med sol och bad och hemlagad ’minestra’ hos fiskarfarbrorn som är minst lika mycket trädgårdsmästare.

Under semestern började jag få mer och mer ont i ryggen, och det var med stor lättnad jag satte mig på planet hem till min egen säng. Men det blev inte bättre, och i slutet av juli blev jag tvungen att akut ringa sjukförsäkringsbolaget. Då hade jag så ont att jag inte kunde vare sig sitta, ligga eller stå någon längre stund i taget. Första läkarbesöket har jag berättat om flera gånger, men jag var glad och tacksam att ha haft en sjukvårdsförsäkring att utnyttja i det här fallet – inga väntetider, snabba remissturer och bara experter och specialister, från läkare till naprapater och sjukgymnaster.

2008

Om 2007 började jobbigt och slutade bra, blev 2008 precis tvärtom. Jag gick in i det starkare än på länge, full av energi, tro på mig själv och idéer för hur jag skulle frälsa världen, mig själv och mänskligheten. Sen började verkligheten trilskas med mig, och ville inte alls som jag ville. Att bryta invanda mönster visade sig vara en grannlaga uppgift, särskilt som det många gånger var andras invanda mönster jag behövde bryta mig ur. Jag skulle kunna kalla 2008 besvikelsernas år, för det var det. Och ett sorgens, just för att jag hade den där ofantliga energin och kraften – och förlorade den på vägen. Min psykolog hade bytt jobb och jag hade inte brytt mig om att skaffa någon ny, men på hösten ringde jag och bad att få en ny kontakt, att det varit för tidigt att bryta ”behandlingen”. Efter diverse remisserier fram och tillbaka fick jag en ny Klok Människa att prata med, med början i januari 2009.

Årets semester blev den första bilsemestern med barnen. Där fick vi många höjda ögonbryn och folk som häpet drog efter andan åt att vi skulle ge oss på att köra bil genom hela Europa – med två små barn i baksätet. Men det gick jättebra – och mycket fortare än vi trott. Jobbigaste sträckan var faktiskt – Stockholm-Trelleborg.

2009

Om 2008 då var besvikelsernas år, var 2009 krisernas år på fler fronter än NÅGON känner till förutom jag själv. Och Den Kloka, förstås. Jag är i efterhand glad att jag ringde i tid, och hade henne som stöd och skyddsnät under hela året. Vi har diskuterat våra sessioner och konstaterat att det varit svårt att hålla någon riktig ”linje” i sessionerna, eftersom det varit så mycket brandutryckningar hela tiden. Kris här, kris där, ont, ont och rädsla, rädsla – hela tiden.

Ett så kallat skitår från helvetet. På ren svenska.

Och visst – det låter väl både gnälligt och teatraliskt att beskriva ett år såhär – men nu är det 2010, och jag sitter här och berättar om året som gått… Så det betyder ju att jag överlevt – och gått vidare. Det som var, det var. Det kan jag inte göra något åt. Men jag måste inte stanna i det. Och det gör jag inte heller.

***

Så – decenniet började i Hornstull, och nu är jag tillbaka på Hornstull. En helt annan människa nu än då – men ändå samma, någonstans innerst inne.

10-talet börjar alltså i Hornstull – och slutar i…? Tja, vem vet. Nästa hållplats heter Harvestehude, Hamburg, Tyskland. Och sen, sen vi får se.