Jag har åtminstone kommit på varför jag gått omkring och känt mig så… ledsen, irriterad, kantig, besviken, grinig, bitter… äh jag vet inte. Energin jag hade för några veckor sen tog slut så plötsligt, och kvar stod jag och undrade förvirrat (som omväxling) vad som hände.

Igår kom jag på det. Jag känner mig blåst.

Både i meningen genomkorkad och i meningen grundlurad. (Blir man grundlurad känner man sig blåst, så enkelt är det iofs – det är väl därför man använder samma ord om båda.) Så nu är jag förbannad igen. Och bitter.

(Det där är en annan grej jag tänkt på – man får aldrig vara bitter. Hur åt helvete saker än går, hur folk än ger än the-doormat-treatment, så FÅR man aldrig vara bitter.  Vad är grejen med det? Vända andra kinden till? Pffff. Behandlar du mig som skit, kan du ge dig fan på att jag blir bitter – och har min fulla rätt till det. Så vem fan är det som sagt att man inte får vara bitter? Folk som har för vana att behandla andra som skit kanske – de är de enda som har något att vinna på det…)

Så ja, just nu är jag bitter som malört – det kommer att gå över, självklart, men just nu är jag riktigt grinig.

Efter att ett helt liv hållt mig för mig själv, tänkt att man ska inte lita på nån annan än sig själv och vägrat släppa in folk, så börjar man ta små trevande steg mot ett mod man egentligen inte vågar tro sig ha tillgång till. Men – ”what the hell – leap”, eller hur?

Men varför då? Bara för att upptäcka att man haft rätt hela tiden – ska nåt bli gjort får man göra det själv, och ska nån litas på, då får det bli sig själv, som vanligt.

För några dagar sedan började jag på ett inlägg som hade arbetsnamnet ”slow food in the fast lane” – lite larvigt, för det jag tänkt skriva om var hur allting måste gå så jämrans fort hela tiden. Det ska vara allt, hela tiden, aldrig någonsin sitta still en kvart och bara andas. Det är en livsstress, en stress över att hinna leva innan man dör – trots att stressen i sig stryper själva livet. Och den har av fullständigt outgrundlig anledning blivit väldigt trendig. Varför?

På engelska finns ett uttryck som jag gillar: ”Don’t spread yourself too thin” – närmaste svenska variant är väl ”gapa inte över för stort stycke” – men den är så… mästrande på något vis. Gillar inte. Don’t spread yourself too thin handlar inte om någon annans värderingar, det handlar om vad det blir kvar av en själv om man hela tiden sträcker sig över alldeles för mycket.

Jag har ingen ambition att göra allt. Jag vill vill bara göra det jag gör med hela hjärtat, hela själen och hela min kraft. Allt annat vore halvmessyr – och vad skulle jag tjäna på det?

Och så tänker jag på att ingen tar andra människor på allvar längre. Vi pratade ju på jobbet för några veckor sen om hur ”alla ungdomar vill bli kändisar”, och att det inte handlar om att bli känd för något man gör eller har gjort, utan bara ”känd”. Känd för att ha haft sex i ett hus fullt med kameror, känd för att kunna intrigera och baktala med en stil som är ”bra TV” (vad fan nu det betyder), känd för att kunna äta skalbaggar och maskar inför kamera (Fear Factor är nog det mest genomkorkade TV-program jag sett nån gång tror jag), känd för PRECIS vad som helst.

Jag vill också bli känd. Jag vill att de människor jag har omkring mig verkligen känner mig, känner den jag är och känner vad jag står för. Jag vill leva så att det känns, och jag vill känna dig också. För den du är. Servera mig yta och jag tappar intresset. Ge mig innehåll, låt mig KÄNNA DIG och jag är din för evigt.

Men det är i vanlig ordning jag som är knäpp (och bitter, glöm inte det!) och världen som är normal. Håhåjaja.

Nu skiner solen och jag ska promenera. Gamla stan blir bra, kameran hänger över axeln. Oroa er inte för mig. This, too, shall pass. Jag har ju tack och lov väldigt dåligt minne.