Stockholmskväll. Staden som bara är.

Första kvällen i Stockholm. Jag är på väg för att gå och äta middag med en god vän, kameran är med – det är den alltid. Ofta, märkligt ofta, förblir den oanvänd, men jag har den faktiskt nästan alltid med mig. Det är milt för en marsafton, och solen är just på väg ner över Karlbergssjön. Jag har stått där många gånger förr, ofta just såhär i kvällningen, när färgerna spelar över himmel och vatten. När Stockholm är så vackert att det gör ont och ingen kamera i världen kan fånga känslan som ryter i mig.

Den här gången ryter den högre än någonsin.

StockholmByNight1

Jag kan inte förklara det. Jag är odiskutabelt skåning, vilket bevisas så snart jag öppnar mun. Rent tidsmässigt har jag också fortfarande bott mer än halva livet i Skåne, mot blott ynka 12 år i Stockholm. Men det är lik förbannat dit jag längtar när jag längtar hem. Och där jag känner att jag kommer hem. Där min sökarsjäl får ro.

Den enda förklaringen jag kan hitta är att staden tog hand om mig när jag behövde tas om hand. När jag var en ängslig lantis med oerhört låga förväntningar på storstaden. Men Stockholm levererade.

StockholmByNight2

Missförstå mig inte nu: Stockholmslivet har knappast bara varit guld och gröna skogar, idel räkmacka och medvind. Hell no…! Men staden har alltid haft förmåga att trösta och hela mig. När tillvaron tynger går jag ut i staden och låter den nå mig, läka mig.

Saker som hänt i staden är inte nödvändigtvis stadens fel. Staden bara är. Och när tillvaron svajar är det kanske precis vad man behöver. Något som bara är.

StockholmByNight3

Jag står där en stund. Går nedför en trappa, genom ett kvarter. Några snubbar håller på att packa ur en bil och pratar om middagsbjudningen de är på väg till. Jag viker av runt ett hörn och fortsätter på en annan gata. Genom min stad, på väg till en annan middag. Och jag är hemma.

(Burksparad, eller egentligen ”bildsparad”, känsla, inhämtad i Stockholm 23 mars 2014.)

Kära Stockholm!

Stockholm, Stockholm – som jag har saknat dig! Jaja, du ser väl en smula skröfsig ut med alla byggarbeten överallt – men det blir säkert fint när det blir klart ska du se. Och du är ju fortfarande du, det är ju huvudsaken.

(Vackert väder bjuder du på också, bara en sån sak. Gör ju vem som helst en smula vackrare!)

Jag måste strax iväg, men i eftermiddag hoppas jag att vi hinner hänga lite du och jag. Att du bjuder på gott kaffe någonstans och kanske några schyssta bilder – jo, jag tog kameran med mig, fast den inte kommit till mycket användning än.

Jag tänkte gå till ditt bibliotek, stora orange cylindern som finns på bild på IKEA hemma i Hamburg och ger mig hugg i hjärtat varje gång jag är där, och se om jag kan få ut ett lånekort att låna eböcker på.

Fast lite sorg i hjärtat har du redan gett mig, för när jag kom på att jag skulle till biblioteket tänkte jag också att jag skulle hinna en sväng till Dollys på Odengatan, och köpa mig en påse enkronasknappar. Åh, Dollys enkronasknappar – dem har jag köpt många vackra hundra av. Men Dollys finns inte mer, så därav blir det intet mer.

Vi får roa oss så gott vi kan du och jag, Stockholm. Jag tror det blir bra!

Om att vara i Stockholm, samt om en utställning

Idag har jag varit hemma i staaaan, ja i Stockholm alltså. Det känns fortfarande som hemma, fast oj vad jag glömt hur allt funkar och var allt ligger. Och vad allt har förändrats. Och vad de bygger om överallt…! Jag kände mig möjligen en liten smula som kusinen från landet då jag vimsade omkring på T-centralen och sprang i vägen för de riktiga nollåttorna, eftersom jag inte tänkte på högertrafik och oskrivna körbanor och sådant, som är så självklart när man bor där och ”följer rälsen” liksom… Fast skillnaden för mig, jämfört med riktiga lantkusiner, är att jag faktiskt inte blev stressad av hemmastockholmarnas fast-lane-ström och känslan av att inte kunna följa koden. Spela roll, jag var ju liksom ändå hemma.

Och alla människor var så trevliga och hjälpsamma. Jag kände verkligen att jag kunde skriva under på det jag sagt under pubkvällen igår, att jag sällan känner igen det folk säger är så typiskt svenskt – att vi är så tillknäppta och distanserade, ointresserade av andra människor. Jag känner mig oerhört varmt mottagen av Stockholmarna varje gång jag kommer till staden.

Kan det möjligen ha att göra med att jag själv är glad och lyckligt leende varthelst jag går när jag är i stan…? Hm. Kanske?

Nåväl. Eftermiddagen avverkades i goda vänners lag på Café Rival, där jag var mogen nog att avstå semla, till förmån för en nyttig (vegetarisk, rent av) sallad med rödbetor och chääävre. Lite stolt över mig själv där, fast just – på Arlanda i väntan på boarding – nu hade semlan suttit fint. (Möjligen inte riktigt gift sig med min Staropramen…?)

Därefter begav sig väninnan och jag till Nationalmuseum och Fredsgatan 12, för att se fotokonst i porträttform. Åh, vilka bilder…! Under våren är det meningen att fotokursen ska jobba med porträttfoto – vilket faktiskt också är vad jag kommit fram till att jag vill och behöver jobba med för egen del. Att fotografera och porträttera människor. Det är inte bara att lyfta kameran mot en gatubild innehållande människor som gör mig blyg och ångestförlamad, utan även att fråga någon jag känner: ”Du, stå still precis som du står – ljuset faller så vackert i ditt hår just nu, jag måste få ta en bild” ger mig samma känsla.

It’s all in my head, jag vet. Och det ska övervinnas. Det är inte min grej att acceptera och begränsas av sådana saker. Men det är ett tufft jobb att gå rakt emot just det som känns svårt och jobbigt att möta. Men var det något jag lärde mig av Hans Gedda-utställningen var det väl att det finns två faktorer som gör ett bra porträtt: Ljus och närhet. Man kan inte ta de bilder jag vill ta på femton meters säkerhetsavstånd. (Och i faktorn ljus ingår givetvis frånvaron av ljus, det vill säga skuggorna.)

Och ja, efter en helg som till stor del handlade om ljussättning och studiofotografering, var ju ljussättningen också spännande att upptäcka och utforska i Geddas bilder. I den mån jag kan tolka bilderna är han en skicklig ljussättare, sätter ljuset för effekter och stämningar – på ett spännande vis.

Jag blev som sagt mycket imponerad – och inspirerad. Så inspirerad att utställningsboken fick följa med hem, för att jag riktigt ska kunna försjunka i ljuskvaliteter och -riktningar i de många porträtten från utställiningen. Om du befinner dig i Stockholm under den närmaste tiden och är det minsta intresserad av foto och människor, kan jag inte nog rekommendera utställningen!

Stockholm by miniature

Som jag hintat om tidigare plåtar jag då och då för fotobloggen Stockholm by Plenty. Det går sådär, får jag erkänna, arme redaktörn drabbas då och då av en plötsligt uppladdad brokig batch bilder av tvivelaktig karaktär varmed han får göra vad han behagar, och gärna puffa på fotografvimsan några gånger emellan för att hon ska komma ihåg att peta in alla prefix, suffix, kartor, länkar, ord och bilder på rätta ställena. Och dessutom sker detta med en ketchupeffekt som skulle få Heintz tomater att bli gröna av avund.

Men nog om min administrativa fallenhet för praktiserad kaosteori.

Igår var det min tur igen, med den här bilden, som jag faktiskt tog samma dag som Next Event-seminariet på Södra teatern. Ja, det var en SÅ vacker dag, och det var låååånga kaffepauser så jag hann faktiskt ut och plåta flera gånger om den där dagen. I det ljuset. Underbart.

Hursomhelst – för några veckor sen yrade jag ju också om tekniken ”tilt-shift” och att jag hade för avsikt att lära mig photoshop-versionen av den. Sagt och gjort – det var ju nu en gång inte så våldsamt svårt. Och vilken bild av de jag hade på lagret kunde lämpa sig bäst – om inte Slussen-and-beyond-bilden?

Så – här får ni den tilt-shiftade versionen – Slussen-by-miniature:

En bild att ta fram när man känner sig liten i världen… eller kanske inte just då förresten!

(När jag skrev om tilt-shift senast fick jag en kommentar med länk till en sida på nätet där man kan autofixa en tiltshift-bild utan att ha photoshop – men den här är handgjord, kan jag meddela, utifall att någon undrade…!)