Ett större steg tillbaka, och med en osannolikhet att förvalta

Fjun-1

Hur summerar man fem år av sitt liv? Fem av de på många sätt kanske mest omtumlande åren i ens liv. Hur sammanfattar man? Summerar, drar slutsatser? Hur skildrar man en resa som löpt över så många plan att man knappt själv kan överblicka dem, en resa i flera parallella (?) spår… Hur?

Dels den uppenbara geografiska och kulturella resan: Jag har bott och levt i ett land som visat sig vara bra mycket mer främmande än jag insåg innan vi flyttade hit. Jag har lärt mig ett språk jag knappt ens kunde beställa kaffe på när vi kom. Och jag har lärt mig vad det är att vara den som står utanför kulturen, försöker förstå och göra sig själv förstådd trots en, låt säga, ”kulturell motvind”.

(Inte minst det senare har varit oerhört lärorikt – trots att jag fått höra att skandinavisk brytning ”bara är gullig”, och troligen haft annat socialt kapital att kompensera med. Att få syn på dessa mekanismer, dessa sociala konstruktioner som vår värld är uppbyggd av, men som vi ändå sällan riktigt kan urskilja, har varit en stor upplevelse för en gammal sociologinörd som jag.

Det är utifrån strukturerna blir synliga, och det är därför den vanliga ”störst-ska-först”-logiken skapar samhällen med klyftor och motsättningar inbyggda i själva strukturen. Det är därför tolkningsföreträdet inte får fastna i strukturerna – för inifrån strukturen är vi alla blinda.)

Men de här åren har också inneburit en personlig resa som egentligen haft mycket lite med Tyskland att göra. Den har helt och hållet ägt rum inom mig själv, oberoende av geografin omkring mig. För den resan har rummet varit oväsentligt – men tiden helt avgörande. Tiden och timingen.

Fem år time out, med distans och gott om tid att reflektera. Och med en helt osannolik timing. Det har varit en sådan oerhörd gåva att det fortfarande hisnar inom mig när jag tänker på det. En lycklig slump – en lottovinst som räddade mig.

För när vi flyttade befann jag mig i ett tillstånd jag bara kan beskriva som ett fritt fall. Jag brukar säga att man inte springer in i den där berömda väggen, man faller in i den. Slinter, tappar fotfästet och rasar utför stupet – ”väggen” är i själva verket marken nedanför. Visst, jag ska väl inte säga något om hur det är för någon annan – men för mig var det så. Jag föll.

Men mitt i fallet flyttade vi. Marken nedanför stupet kom aldrig. Jag har ofta kallat åren i Tyskland för en bubbla, och bubblan bromsade fallet. Ibland tänker jag på Liftarens guide till Galaxen, där man kan flyga om man faller men glömmer bort att slå i marken. Lite så blev det – som en högst osannolik lottovinst.

Men jag tänker också på bubblan som en puppa. Inte vilken bubbla som helst, utan en bubbla för transformation. Med mig in i bubblan följde allt som varit och allt jag bar med mig, erfarenheter, händelser, konsekvenser. Det som fanns i bubblan var tid. Tid för reflektion, analys, bearbetning. Tid att återupptäcka och skapa om.

Allt detta bär jag med mig härifrån, som en del av den resa jag gjort de senaste åren. Och det utöver kulturen, geografin, studierna och diverse andra spännande saker som dykt upp och tagit plats i mitt liv. Hur kan jag någonsin sammanfatta och summera allt det?

Det jag tänker på allra mest nu när bubblan nästan helt har smält bort och gjort sitt, är det osannolika i att den kom just när den kom, när jag behövde den som bäst. Vad är oddsen ens…? Är inte ”osannolik” egentligen ett major understatement…?

Någonstans inombords maler en tanke. Den säger att det här är en osannolikhet jag bara måste – och vill – förvalta. Göra något bra av. ”Make it count” som det heter. Exakt hur vet jag inte än – men det är en stark drivkraft. Den kommer nog på något sätt.

***

Så allt detta bär jag med mig härifrån. Tillbaka hem – och vidare. Allt detta, och ungefär en miljard ytterligare  nyanser och toner som inte låter sig fångas i ord.

(Tro mig, jag har försökt…)

Inom mig pågår just nu ett larm och ett kaos inför flytten – mentalt och känslomässigt. Det praktiska har vi knappt börjat med än… Men när jag tänker på vad den här resan faktiskt inneburit, inser jag att det kanske inte är så konstigt att det känns stort och turbulent just nu. Det är ju trots allt en ganska stor sak jag bryter upp från.

Det är helt enkelt ett större steg tillbaka än det var hit.

Med en burk honung och en flock hungriga bin i skallen

Tro’t eller ej, men jag vill verkligen blogga just nu. Jag tänker nästan varje dag att jag ska sätta mig och formulera allt det där som puttrar och rusar omkring inombords – men när jag väl sitter där är det helt enkelt för rörigt. Det är som det är just nu.

Sedan en dryg vecka tillbaka har jag faktiskt sommarlov, sedan den sista uppsatsen skrapats ihop ur vad som fanns kvar av min och kurskamratens hjärnor vid denna sena timme på läsåret. Fast för att vara ”ledig” har jag haft närmast bisarrt mycket att göra, och knappt tid att sätta mig med en kaffekopp på stamfiket ens – vilket jag alltid hann när jag pluggade, eftersom jag lika gärna kunde läsa där som hemma. Eller skriva för den delen.

Och mitt upp i myckenheten finns det så mycket att reflektera över, saker att hinna göra innan det är för sent. För snart är jag inte här mer. Snart springer jag ekorrhjul i Stockholm som alla andra, bubblan är stängd och borta, vardagsstressen ikapp. Kanske kommer jag att säga som äldste sonen sa när vi ganska nyss flyttat hit: ”Jag fattar inte att jag väljde Tyskland.” Jag fattar inte att jag väljde Stockholm.

Nåja. Jag är egentligen inte så orolig för ånger och tillbakalängt. Inte egentligen. Var sak har sin tid, och det är rätt naturligt att drabbas av en smula separationsångest när man ska lämna något som ”hyst en” under en väsentlig del av ens liv – för fem år är en väsentlig del. De gick så fort, men avtrycket av dem sitter för evigt fast i våra liv. 

Vi ser det allra tydligast på barnen. Vi kom hit med småbarn, reser hem med stora – eller ja, halvstora åtminstone. I deras liv kommer Tyskland alltid att vara en stor pusselbit. Det var här de växte upp, här de var barn.

Men även för en medelåldrig vuxen är fem år en rätt väsentlig tidsrymd – trots att de schwooschar förbi så fort – och det vore antagligen märkligare, för att inte säga betydligt mer oroväckande, om jag inte hade minsta lilla separationsångest nu när veckorna före flytten smälter ihop fortare än en isglass i en varmluftsugn.  

Men ändå. Tankarna surrar som hungriga bin kring en honungsburk, runt, runt, runt vad som ska hända i höst och hur allt ska bli. Det är inte mycket att fundera på egentligen, det blir som det blir, och det blir säkert bra – men försök säga det till de hungriga bina. De bryr sig inte nämnvärt, utan fortsätter kretsa runt, runt, runt honungsburken.

Så – jag har svårt att blogga just nu. Det är för rörigt, för kaotiskt – både invändigt och utvändigt. Elva veckor till flytten nu och däremellan kommer semestern, som i vanlig ordning ska fördrivas på en lat strand vid adriatiska havet. Veckorna i Tyskland är få, och fulla med måsten och borden – samt en och annan ”skulle vilja”. Men jag ska försöka blogga ändå. Någonstans tror jag att det hjälper att skriva om saker – även om de är röriga och kaotiska. Och kanske just därför.

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra.”

Pilblad_650

Jag är hemma igen, men bilden ovan är faktiskt inte tagen i Sverige. Eller överhuvudtaget under helgen som gick – då blev det liksom inga bilder alls, fast kameran var med hela tiden. Det var för mycket annat hela tiden – tider att passa, grejer att släpa, föreläsningssalar att jäkta till. Det infann sig aldrig någon fotoro – än mindre någon fotolust.

(Och igår gick jag ut en promenad här i stan, utan kamera. Gissa vad…? Ja. Jag saknade den ungefär hela tiden.)

Den här bilden hittade jag i gömmorna istället. Den är åtminstone från den här hösten, från en av alla promenader jag gjort här i stan. Jag tycker om den. Den får mig – lustigt nog – att vilja måla. Tja. Vem vet? Det kanske blir en akvarellvariant också, så småningom.

***

Trots fotobristen var det en fantastisk helg. Jag var på föreläsningar om handlade om stress, kris, konflikter och svåra samtal – och det var enormt inspirerande, hur tokigt det än kan låta.

Men det är faktiskt inte så hemskt tokigt egentligen. För visst är det här svåra saker, men den här helgen har vi fått lära oss att med vettiga verktyg går det att hantera det mesta. Det viktigaste är att inte blunda eller försöka ducka, utan lösa problemet – sådant det nu är. Jag har varit med om att i en organisation vetat om att det finns problem, men just de problemen som finns verkar för komplicerade och tunga att lösa – så då har man konstruerat några andra, mer hypotetiska problem, och satt sig för att lösa dem istället. Då får man det på något sätt att se ut som att man på allvar tar tag i sina problem – fast man i själva verket går i vida cirklar runt dem.

Jag fick också anledning att fundera mer över den där liknelsen med örnarna som jag skrev om på tåget då jag åkte upp. Det har varit något i den som skavt och inte riktigt stämt in för mig – trots att jag är så förtjust i den. Under krisföreläsningen insåg jag varför. Malin Crona, som skrev den från början, utgår från den mödosamma prestationsresan mot utmattningsdepression, med fokus på det lyckade goda uppdraget och den snöpligen uteblivna triumfen. I mina tankar ligger fokus på den mödosamma resan hem, genom ett trasigt och ont och svartbränt land. Till Mordor, tänker jag, kan man komma längs tusen vägar, och de vägarna är alla unika, individuella. Två människors väg dit är aldrig lika.

”Livet är som en schweizerost” sa föreläsaren under föreläsningen om krishantering.

Hon beskrev en kris som att falla ner i ett djupt hål. Jag tänker lite på kaninhålet i Alice i Underlandet, eller ett maskhål genom universum. Fast det här hålet leder direkt till den där trasiga och onda platsen dit inga örnar kommer för att ta en hem igen. Till ditt inre Mordor, samma plats som i Malin Cronas beskrivning.

Jag antar att det är en viss skillnad. Att själv mödosamt och med livet, hälsan och förståndet som insats, kämpa sig fram till domedagsberget, bara för att inse att uppdraget var en återvändsgränd och du är fast där med din utmattning. Eller att falla dit – handlöst, aningslöst, med inget annat än en stor, plötslig sorg och ångest som bagage. Fast jag vet inte om skillnaden är så väsentlig egentligen – inte när det gäller var man hamnar, och vandringen man måste göra för att komma hem igen.

”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra”, lade hon till.

Hon använde ordet ”krisvana” om dem som lever i håligare ostar än andra – ett ord som fick det att svida i hjärtat. Men det är sant. Ibland kommer det nya hål redan på vägen hem, medan du fortfarande är kvar i ditt Mordor. När du tumlar nedför ett sådant kaninhål, innan du ens hunnit hem efter det förra… det är då du kommer verkligt vilse.

(Krisvana skulle göra vägen tillbaka lättare, menade föreläsaren – men det är nog den enda punkten där jag inte håller med henne.) 

Sedan är det ju den där frågan… När du väl gjort den där vandringen, kommer du då hem som Frodo eller som Sam? Vi pratade under föreläsningen om att det man kommer hem till, ens ”normala värld” – ens Fylke, för att hålla fast vid Tolkien-metaforen – är en värld som inte vandrat från Mordors mörker och ondsinta väsen och förändrats i processen. Fylke förväntar sig att vi ska komma tillbaka som dem vi en gång var – innan vi föll. Och det kan vi inte.

Jag tänker att det är en slags kris i sig, eller snarare det sista hindret vi möter på vägen från Mordor. Det lömska sprattet att vårt gamla hemma inte längre är så hemma som det en gång var. Att vi också, utöver att hitta tillbaka, måste hitta ett nytt ”hem”, ett nytt jag och diverse nya sanningar.

Som sagt – en högst inspirerande helg, trots allvarsamma teman. Eller möjligen just därför.

Here we go again…

blogg100-logotype-300x256

Egentligen är det rena rama galenskapen. 100 blogginlägg på 100 dagar. En tuff utmaning. Förra året gick det åt pepparn, och jag har inte direkt bloggat mer under året som gått sedan dess. (För att inte tala att jag dessutom tänker resa bort vecka 2 och 3 av årets utmaningstid, och inte riktigt vet hur det kommer bli vare sig med uppkoppling eller bloggtillfällen under resorna…) 

Så hur tänkte jag nu egentligen? Är jag inte riktigt klok? 

Nej, jag är väl inte det. Jag har aldrig varit särskilt förnuftigt lagd när det gäller saker som verkar roliga och lockande i ögonblicket. Dessutom tycker jag fortfarande, snart 41 år gammal, att glädje och lust är saker att ta vara på, och inte försöka kontrollera med sunt förnuft och rationella argument. Åtminstone inte varje gång. Och nu har jag lust att blogga mer – #blogg100-utmaningen kunde inte komma lägligare

Så ja, jag är med. 100 blogginlägg, från idag till 9 juni.

Ni kanske redan har märkt av mina förberedelser. Jag har redan bloggat mer under veckan än jag gjort på länge. Mycket i testsyfte – jag har bland annat testat att blogga både från telefonen och min lilla söta iPad mini-skrivmaskin. Det funkar fint. Maskinparken är redo.

Skrivlusten är också redo. Jag samkör utmaningen med min egen längtan att skriva längre. Och jag har en annan idé om hur jag ska få det här att funka. En omprioritering som jag ska berätta om om några dagar.

Och på ett sätt inser jag att jag nog har det förhållandevis lätt med en utmaning som den här. Min blogg är och ska vara en bred och dynamisk mix utan särskild ”nisch”. Jag har mycket att välja på när jag funderar på vad jag ska skriva om. Skrivande, läsande, skapande. Fotografi. Bokbinderi. Eller bara något jag tänkt på, sett eller hört. Min blogg handlar om mig, om saker jag gör och tänker på. Och jag är en brokig figur, så då får bloggen lov att vara det också. Bloggare som vill framhäva ett fokuserat och renodlat varumärke kommer att ha mindre spelrum att välja inläggsämnen. Hos mig ryms det mesta, med lite reflektion.

Jag har en sida i ett kollegieblock med inläggsidéer, livlinor och rubriker. Och en mage med lite pirr i. Det känns fint.

Ett önskemål till läsekretsen

Blogg100-utmaningen innebär att jag kommer att lägga mer tid och energi på den här bloggen. Den tiden och den energin kommer, logiskt nog, att tas från andra aktiviteter. Jag vill därför be er som läser att under den här perioden lämna kommentarer, reflektioner och glada tillrop här, i bloggen, och inte i andra forum som Facebook eller  Twitter. Allt som krävs för att lämna en kommentar här i bloggen är att du anger ett namn och en epostadress. (Epostadressen ser jag, men ingen annan.) En webbadress om du vill.

Okej? Okej

#1

Hemlängtan och rastlöshet

Tarotkort XII Le Pendu (den hängde mannen). Tarot de marseille.
XII - Den hängde.

En god vän frågade mig häromdagen om jag längtar hem. Jag hade just berättat att barnen åtminstone inte gör det, att minstingen knappt ens minns Sverige och dagis där – nu är allt skolan här och nu. Och det är bra, förstås. Men jag då? Jag som är den som har minst anknytning till Tyskland, Hamburg och livet här och nu. Jag lever min kvasitillvaro med hysteriskt intensivt pluggande framför den här förbannade dataskärmen, dagarna i ända. Jo. Det är verkligen dubbelt. Det är roligt, och jag trivs med det jag gör. Men tomheten är också påtaglig – för att inte säga påträngande – och det blir starkare hela tiden.

Jag lever i limbo – och jag tror att jag sagt det förut, att jag rent av var beredd på och välkomnade det när vi flyttade hit. Det var det jag behövde just då.

Nu börjar rastlösheten att hinna ikapp. Jag hänger där jag hänger, och kommer ingen vart. Det är säkert fortfarande nyttigt, och jag har garanterat alldeles för bråttom. Som vanligt. Tålamod var aldrig min bästa gren. Kanske just därför är den här limboövningen extra nyttig? Eller bara extra plågsam…?

Jag har alltid haft svårt att hålla mig kvar i nuet, jag är alltid på väg. Någonstans, någon annanstans – eller möjligen ingen särskild stans alls. Men på väg. Det är bra på sitt sätt – det är drivkraft, vision och en massa annat. Jag är envis som en jäkla iller, strävar, kämpar, tappar fotfästet, faller – och kommer igen. Viljan är stor och minnet kort.

Men det är också en förbannelse – en oförmåga att stå stilla och bara vara. En oförmåga att fullt ut förstå konceptet här och nu. Jag försöker, verkligen, men sen inser jag att jag nog skjuter en smula bredvid mål i alla fall. Det är en rastlöshet som aldrig tar slut. Jag försöker, är medveten om bristen – om förbannelsen jag lever med. Men det är svårt. Jag antar att rastlösheten är ett hälsotecken. Den är ju mitt normaltillstånd, och som sådant välkomnar jag det. Jag kände aldrig någon lättnad över att den för en tid var borta – bara tomhet. En pusselbit som fattades.

Äsch. Det är hopplöst att försöka förklara – dubbelheten, rastlösheten. Den är min, en del av mig – och så problematisk den nu är, så är jag inte mig själv utan den. Jag behöver den och behöver få använda den till något konstruktivt. Inte stoppa en propp i flödet och låtsas att det inte finns. Been there, done that – men t-shirten vill jag fanimej inte ha.

Så. Längtar jag hem då? Jag vet faktiskt inte om det är hem jag längtar. Men någonstans längtar jag. Bort, ut – loss ur limbohängandet jag redan ägnat mig åt så länge. Å andra sidan – hela lärdomen med Den hängde mannen är att det är i plågsamheten, den påtvingade väntan, som perspektiven förändras – och man verkligen ser världen ur nya vinklar.

Så – det är väl nyttigt dårå. Som stekt havregrynsgröt – plågsamt men nyttigt. Förhoppningsvis.

***

Och den uppmärksamme förstår givetvis att den här texten inte har med Tyskland eller själva utlandsboendet i sig att göra, utan med den fridinglande tillvaron i största allmänhet.