En god vän frågade mig häromdagen om jag längtar hem. Jag hade just berättat att barnen åtminstone inte gör det, att minstingen knappt ens minns Sverige och dagis där – nu är allt skolan här och nu. Och det är bra, förstås. Men jag då? Jag som är den som har minst anknytning till Tyskland, Hamburg och livet här och nu. Jag lever min kvasitillvaro med hysteriskt intensivt pluggande framför den här förbannade dataskärmen, dagarna i ända. Jo. Det är verkligen dubbelt. Det är roligt, och jag trivs med det jag gör. Men tomheten är också påtaglig – för att inte säga påträngande – och det blir starkare hela tiden.
Jag lever i limbo – och jag tror att jag sagt det förut, att jag rent av var beredd på och välkomnade det när vi flyttade hit. Det var det jag behövde just då.
Nu börjar rastlösheten att hinna ikapp. Jag hänger där jag hänger, och kommer ingen vart. Det är säkert fortfarande nyttigt, och jag har garanterat alldeles för bråttom. Som vanligt. Tålamod var aldrig min bästa gren. Kanske just därför är den här limboövningen extra nyttig? Eller bara extra plågsam…?
Jag har alltid haft svårt att hålla mig kvar i nuet, jag är alltid på väg. Någonstans, någon annanstans – eller möjligen ingen särskild stans alls. Men på väg. Det är bra på sitt sätt – det är drivkraft, vision och en massa annat. Jag är envis som en jäkla iller, strävar, kämpar, tappar fotfästet, faller – och kommer igen. Viljan är stor och minnet kort.
Men det är också en förbannelse – en oförmåga att stå stilla och bara vara. En oförmåga att fullt ut förstå konceptet här och nu. Jag försöker, verkligen, men sen inser jag att jag nog skjuter en smula bredvid mål i alla fall. Det är en rastlöshet som aldrig tar slut. Jag försöker, är medveten om bristen – om förbannelsen jag lever med. Men det är svårt. Jag antar att rastlösheten är ett hälsotecken. Den är ju mitt normaltillstånd, och som sådant välkomnar jag det. Jag kände aldrig någon lättnad över att den för en tid var borta – bara tomhet. En pusselbit som fattades.
Äsch. Det är hopplöst att försöka förklara – dubbelheten, rastlösheten. Den är min, en del av mig – och så problematisk den nu är, så är jag inte mig själv utan den. Jag behöver den och behöver få använda den till något konstruktivt. Inte stoppa en propp i flödet och låtsas att det inte finns. Been there, done that – men t-shirten vill jag fanimej inte ha.
Så. Längtar jag hem då? Jag vet faktiskt inte om det är hem jag längtar. Men någonstans längtar jag. Bort, ut – loss ur limbohängandet jag redan ägnat mig åt så länge. Å andra sidan – hela lärdomen med Den hängde mannen är att det är i plågsamheten, den påtvingade väntan, som perspektiven förändras – och man verkligen ser världen ur nya vinklar.
Så – det är väl nyttigt dårå. Som stekt havregrynsgröt – plågsamt men nyttigt. Förhoppningsvis.
***
Och den uppmärksamme förstår givetvis att den här texten inte har med Tyskland eller själva utlandsboendet i sig att göra, utan med den fridinglande tillvaron i största allmänhet.