Lägesrapport – mitt i klivet mellan delkurs 1 och 2

Idag ”härarbetar” jag på ett café på stan. Jag tyckte att jag var värd en sån dag efter att ha sprättat tre hemtentor och en visdomstand i förra veckan – utöver att ha brottats med internetuppkopplingen från helvetets nionde krets. Förstå stressfaktorn i att ha ett internet som totalt ger upp (efter månader av ideliga nerkopplingar och nertid, har vi sen en dryg vecka en stabil uppkoppling – men med en hastighet och bandbredd som får sniglar att te sig som de värsta fartvidunder) – när man jobbar som heltidsstudent via internet.

Det är lite som att ha massor att göra på jobbet, men ingen möjlighet att ta sig dit. Tiden går och deadlines står som spön i backen och du springer som en idiot i lägenheten och drar i sladdar, mixtrar med modem, startar om routrar, prövar allt du kommer på. Du ringer operatören, men de är så upptagna med att göra det omöjligt för dig att förklara problemet (genom att prata i mun på dig, inte lyssna, själva prata för fort på det språk du själv talar, fast inte lika fort, eftersom du är en jävla invandrare och såna som svarar i kundtjänsttelefonerna hos operatörsföretaget inte tycker att de behöver ta sådana dig på allvar) att du aldrig ens får fram en formell felanmälan innan de (DE, inte du!) slänger luren i örat på dig. Du skäms att erkänna det, men det har hänt att du gråtit efter sådana samtal – trötta frustrerade tårar över att inte bli hörd, över att bli marginaliserad och bortföst, trots att det är du som behöver support du faktiskt har betalat för.

Men nu är det avtalet uppsagt och vi får en ny operatör och nya grejer installerade om ett par veckor. Tyskar omkring oss säger ”hoppas inte för mycket på kundservicen hos nya företaget, de är likadana allihop” – och jag är lite rädd för att de ska ha rätt. Men just nu intalar jag mig att det ska ordna sig.

Och idag kostar jag på mig att jobba på ett fik på stan. Because I’m worth it. Jag läser en bok om akademiskt skrivande och om att ge feedback på akademiska texter. Förutom att boken får mig att rannsaka och hitta massvis med fel (?) i essätexten jag skickade in igår kväll, inser jag också att jag nog fanimej inte är så dum på det här med att lämna konstruktiv feedback. Det mesta som står i checklistorna i boken gör jag redan. Det känns lite fint att upptäcka nåt man gjort rätt av bara farten, utan att ha ”lärt sig” – även om det sen finns annat att jobba med och utveckla. Jag tenderar lämna kritik som skribent, och det blir lite fel – kritik ska man lämna i egenskap av läsare, inte ta över skribentens roll i någon annans text. Det är ju självklart, men där har jag nog oftast tänkt utifrån ”hur skulle jag ha skrivit den här texten”, och det är ju irrelevant. Faktiskt.

Överhuvudtaget trivs jag bättre än på länge med studierna, det känns att jag är på hemmaplan med det jag läser och lär mig just nu – utan att det för den sakens skull är gammal skåpmat. Jag har gått massor med skrivkurser – men de har alltid känts alltför ytliga. Det här är något annat. Någonstans känner jag att jag saknar tillräcklig grammatisk kunskap, det är min svaghet.

Idag på morgonen har jag sett en kille på twitter ondgöra sig över att han får kritik när han språkpolisar över ”lata jävlar” som respektlöst skiter i ”vårt gemensamt överenskomna språk”. Jag har under terminen lärt mig tillräckligt för att se att resonemanget är för ytligt och snävt för att egentligen vara hållbart, men jag känner mig ännu inte mogen att argumentera emot. Jag ser det och vet att det inte är så enkelt, inte så svartvitt, men håller tyst.

Jag tog upp i kursen för någon vecka sedan att jag känner mig mer språkligt förvirrad efter vår inledande kurs i språksociologi, där vi läst och diskuterat språkliga varieteter och språkutveckling fått inse att ”rätt” och ”fel” är rätt irrelevanta begrepp. Min lärare brast i princip ut i jubel och menade att det innebar att jag faktiskt förstått och tagit kursen till mig. På ett allmänt plan är språk just sådär ”mja, det beror på”, utan handlar mer om vad som funkar i en given språksituation. Och där kanske jag faktiskt har lite nytta av att vara kommunikatör snarare än grammatikkunnig språkvetare – trots allt. Det lär väl visa sig i de kommande delkurserna.

(Många av de käpphästar som språkpoliserna ofta blir som allra rödast i ansiktet över handlar om att skolpedagogiken tenderat upphöja tumregler till allmän lag, utan egentlig grammatisk grund. En av dessa förkastades av en hyggligt ledande språkprofessor redan i en artikel från 1977, så det är inte frågan om någon modern utarmning av språket som de polisiärt lagda belackarna ofta vill påstå. Vilket jag tyckte var intressant i sig – och tankeväckande på åtskilliga plan.)

Men som sagt – just grammatiken känns som min svaga länk, så jag tror att jag ska försöka peta ner någon matnyttig grammatikbok åt mig själv i julklappssäcken i år. Jag har införskaffat Svenska akademiens språklära, men huvva – den är tung!

***

Det känns som om jag bloggar väldigt ostrukturerat just nu. Jag menar – vad handlade den här texten om, egentligen…? Men det får vara så just nu – jag skriver när jag hinner och det blir långt ifrån så ofta som jag skulle önska, och då finns den här uppdämda mängden av tankar som inte fått pysa ut på alldeles för länge. Tro mig – jag håller ändå in hästarna så gott det går för att ni inte ska bli alldeles dränkta i osorterat dravel!

Prov- och prestationsångest

Språkvård

Det är svårt att förbereda sig för ett prov som inte handlar om förberedelse – som handlar om att mäta förkunskaper, och välja ut de lämpligaste personerna för att läsa kursen. Ett antagningsprov. Det är faktiskt en första-gången-grej för mig, fast jag pluggat en miljard poäng vid det här laget, allra minst.  Men något antagningsprov har jag aldrig behövt göra förut…

Egentligen är jag inte så våldsamt orolig för själva provet. Jag känner mig ganska trygg med text och språkgrejer och är inte egentligen orolig att misslyckas. Det här är det jag kan bäst, känner mig mest bekväm med. Hemmamatch.

Egentligen är jag mest orolig för hur bra de andra är…? Förra året sökte 70 personer kursen och fick göra antagningsprovet. Det är 25 platser på kursen, vilket innebär ungefär att bästa tredjedelen ”vinner”. Bästa tredjedelen? Hör jag dit? Moi…?

Skolan säger om provet att ”det går inte att börja på ruta ett om man ska klara den här kursen”. Provet är till för att sovra fram sökande som åtminstone står på ruta två redan från början. Och det är väl klokt tänkt och gjort.

Fast jag tänker att det väl bara är superultraspråknördarna som söker en sån här kurs. Superultraspråknördarna, och så jag. Och så det där med ”bästa tredjedelen”…?

Det känns läskigt.

 

Myror i huvudet

Någonstans börjar det röra på sig, trots att jag sedan gårdagens frustration – först över att inte alls komma in på antagning.se, sen över att inte ha kommit in på den kurs jag räknat med – inte varit särdeles konsekvent med min twittersemester.

Jag vänder mig till bloggen som första val, ger mig tid att skriva ner det som för stunden rör sig i huvudet – utan att först ”intressevärdera”. Jag antar att det innebär att jag håller på att göra bloggen min igen. Som det var i bloggerans tidiga, obekymrade dagar, innan folk började göra sig karriärer på att tala om hur man ska göra. Det var det här jag var ute efter, prioritetsordningen.

Det känns fint. Inte minst fint känns det att upptäcka att själva skrivandet öppnar upp för nya tankar. Också det som det var förut.

***

Igår, när jag började skriva mitt inlägg om att inte ha kommit in på min högst prioriterade kurs, hade jag helt och hållet räknat bort den där B-kursen i kreativt skrivande på Mittuniversitetet som jag faktiskt kom in på. Jag utgick från att lappa ihop nästa studieår med fristående repetitionskurser i webbdesign, för Miun-kursen verkade ju så förbålt tråkig.

Eller…? Medan jag skrev inlägget igår började tvivlet gro. Var den så himla tråkig egentligen? Vad fick mig att tycka det?

”Kursen omfattar tre moment
1. Dramat som uttrycksform, 7,5 hp (Dramatic Writing)
2. Modern lyrik och prosa, 7,5 hp (Modern Poetry and Prose)
3. Fördjupningsarbete, 15 hp (Extended course)”

Dramatik? Modern lyrik?? Hm. Ja, det var väl där någonstans jag måste svälja hårt och känner något knyta ihop sig någonstans. Sånt där är inte bara att rafsa ihop, nån liten textsnutt som på A-nivån. Det här är seriösa grejer…

Och samtidigt. Har jag inte själv flera gånger tänkt att dramatiker skriver den bästa litteraturen? Och att lyriska stråk i en prosatext skapar dynamik, just den slags dynamik som gör skillnad mellan hoprafsad textsnutt och… något annat.

En annan aspekt: Kursen jag är reservplacerad på är en A-kurs och ligger alltså på en nivå jag egentligen redan passerat. Visst, den har en lite annorlunda vinkling, i och med att den även tar upp journalistiskt skrivande och reportage. Fast på A-nivå, dårå… Varför är jag så rädd att kliva upp ett pinnhål? Vad är en kurs om inte en skyddad testverkstad? (Vilket också är ett sånt där argument jag pratat om tusen gånger – men när det kommer till kritan… Då, ja då är det ju en annan femma.)

Okej, en anledning kan vara att drama, lyrik och prosa klingar klassiskt, tungt, seriöst – och är inte nödvändigtvis den slags litteratur som roar mig att skriva. Att ägna ett år åt att kämpa och slita mitt hår över rimmad och bakbunden dikt (vilket är det absolut värsta jag vet – långt vidrigare än, säg brysselkål) skulle knappast göra mitt skrivande några mirakulösa underverk… Men ändå.

Felet är att jag tänker som vanligt. Jag tänker som Den Duktiga Flickan™, gör hennes ständiga tankevurpa. Välja den trygga vägen, vägen där man känner sig hemma och kan ta sig fram utan att riskera… Ja, vad? Att inte prestera bra nog? Tja, nåt sånt, antar jag…

Men visst. Sen är det ju nyttoaspekten också. Kommer det någonsin att gagna mig att ha ägnat ett år åt att skriva dramer och modern lyrik? Märkas i lönekuvertet…? Hm. Knappast va… Å andra sidan – gör webbkurserna mig den nyttan? Om jag så pluggar kod tills koden strilar ur öronen på mig, kommer det alltid att finnas 20-åringar som gör det tusen gånger bättre och snabbare.

Och ärligt talat… det är ju inte vad jag vill heller, konkurrera med de riktiga kodnördarna. Näeh! För mig har kodkurserna varit språkkurser. ”Tala med lärde på lärdes vis” och sådär. Det kan jag. Måhända lite knackigt och grammatiskt inkorrekt  – lite som min tyska – men det funkar. Så – är webbkurser då ”nyttigare” än skrivkurser? Egentligen?

Med största sannolikhet skulle det här i så fall bli mitt sista skrivår, åtminstone före pensionen (och då måste jag troligen tillbringa dagarna med att leta tomflaskor i stans papperskorgar för att dryga ut den magra pensionen). Sista chansen att följa en dröm jag å ena sidan alltid haft, och som å andra sidan alltid snärjts in i komplikationer jag inte rått riktigt på… Borde inte Doña Quijote ge de där väderkvarnarna åtminstone en sista match? 

***

(Observera att ovanstående på intet sätt konstituerar ett slutgiltigt beslut i frågan. Imorgon kanske jag kommer på helt andra tankar.)

Barnböcker – litterära multivitamintabletter eller gränslösa äventyr?

Strax stundar kursstart för mina båda litterturkurser som jag ska läsa under det kommande läsåret. Kreativt skrivande, samt Kreativt skrivande – Barn och ungdom.

Den första av mina kursböcker läste jag redan i somras. Det var Det gränslösaste äventyret av Astrid Lindgren – eller rättare sagt, den är sammanställd av texter som Astrid Lindgren skrivit i olika sammanhang; debattartiklar, förlagskorrespondens och essäer. Allt om läsande och skrivande – för barn.

Jag reagerade ju lite här i bloggen vid något tillfälle på att kursen i Kreativt skrivande för barn hade platsgaranti medan samma kurs för vuxenlitteratur inte hade det – jag kan bara anta att det har med antal sökande att göra. Fler vill skriva för vuxna än för barn. Eller också tror de som vill skriva för barn att ”äh, det är la bara att skriva”. Såna exempel har man sett alltför många av. Och Astrid också. Hon skriver exempelvis:

”Varför skriver man barnböcker? En bättre fråga är: För vem skriver man barnböcker? Inte är det för kritiker och förläggare och lärare och bibliotekarier och andra tolkare och tyckare, fast man ibland kan få den uppfattningen.”

Jag läste en bok ur litteraturförteckningen för en av sönerna i somras. Det var en som tydligen formligen dränkts i ros från kritikerna – men både sonen och jag ställde oss kallsinnigt oförstående. Vad handlar den här boken om egentligen? Det ska bli spännande att se om den boken är med i kurslitteraturen som dåligt exempel eller om andra ser något i den som jag missar. Min son missade det ocks – fast å andra sidan, eftersom jag läser för honom, är ju hans tolkning obönhörligen färgad av min. Men många gånger tror jag att de som recenserar barnböcker gör det efter att själva ha läst boken – inte efter att ha läst den för något väl valt barn. Och då är hela recensionen förfelad. Barnböcker ska inte recenseras av vuxna, de ska recenseras av dem de är skrivna för – barnen.

Astrid citerar Isaac Bashevis Singer och hans svar på frågan om varför han skrev för barn – han som var en ”riktig författare”, gubevars.

”Det finns femhundra skäl till varför jag började skriva för barn, men för att spara tid ska jag bara nämna de viktigaste:

  • Barn läser böcker, inte recensioner.
  • De bryr sig inte om vad kritikerna säjer.
  • De läser inte för att finna sin identitet.
  • De bryr sig inte om psykologi. /…/
  • De älskar intressanta historier, inte kommentarer och fotnoter. /…/
  • De väntar sig inte att deras älskade författare ska rädda mänskligheten. Unga som de är vet de att det inte står i hans makt. Bara vuxna har såna barnsliga illusioner.”

Det är ungefär någonstans i linje med den sista punkten i listan ovan som mina tankar går när jag hör folk prata om Paulo Coelhos Alkemisten ungefär med orden: ”Jag har läst den, men jag fattar inte grejen. Det är ju bara en bok”. Någonstans längs vägen har Alkemisten upphöjts till någon slags magisk relik, med kraft att förändra människors liv. Men det är en bok. Jag tänker ett steg längre och tänker att den är en saga, skriven som sagor för barn – men för vuxna.

För dem av oss som älskar Alkemisten kanske det helt enkelt är en berättelse som låter oss ta emot den som barn tar emot en bra berättelse. Utan analyser – litterära eller psykologiska. Den är lätt att ta till sig just så som ett barn tar till sig en berättelse. Och det är en befrielse, på gränsen till magisk. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem som läser Alkemisten, och för varje sida sitter och väntar på att nåt ska ”hända”…

Vidare skriver Astrid själv:

”Den författare som ivrigt sticker fingret i vädret för att känna varifrån opinionsvinden blåser, åstadkommer bara likgiltiga eller dåliga böcker som inte har mycket med konst att skaffa.”

Ack befrielse! Och varför är inte detta självklart? Idag kanske mer än någonsin ställs krav på att barnlitteraturen ska vara så politiskt korrekt att ingen jävel verkar bry sig om vad böckerna handlar om längre – så länge de inte retar någon. Läste det här inlägget hos Vixxtoria, som skriver en av de roligaste bokbloggarna jag följer. Vixxtorias egen uppfattning framgår väl genom de drypande ironierna med all önskvärd tydlighet – men jag är böjd att hålla med henne om att det här frågorna finns.

Många barnböcker idag är produkter mer än något annat. (Märk väl att Astrid Lindgren refererar till barnlitteratur som konst. Det gillar jag! Så borde varje utgiven barnbok vara – ett konstverk!) Produkter med tafatta och flortunna berättelser – trots att det är de som barnen gillar. De böcker Astrid Lindgren beskriver i Det gränslösaste äventyret, böckerna hon själv läste som barn, fångades och förtrollades av – är inte direkt kända för sin politiska korrekthet. Hon pratar om äventyrsböcker och spänning och och barns självklara logik att den som är ond måste dö. Så är det bara – inget konstigt med det.

”Först i våra dagar har man kommit på att barn bara tål att höra om Kurre Ekorre eller när lilla Lisa skrev brev till farbror Jultomten. Arma barn, nog har det väl gått lite för mycket ekorrar i deras sagor, ekorrar som pratar till på köpet och ändå aldrig säger något att skratta eller gråta eller rysa åt. Barn borde ha rätt att kräva av det de läser, inte bara att få skratta, också att få gråta och rysa, överhuvudtaget uppröras. Ty de vill uppröras…”

Åh så jag minns känslan, spänningskrypet i kroppen när jag läste Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, och ondskan var på riktigt, även om det var en saga. Det var ju det som gjorde inlevelsen så handlöst omöjlig att värja sig för – som om man nu hade velat!

Jag upplever det där – idag, som vuxen – som en avgörande förmåga att ta barnlitteraturen på allvar – på ett sätt som den som skriver om Kurre Ekorre kanske inte gör. (Nu raljerar jag om Kurre bara för att bygga på citatet – men jag är säker på att det går att skriva seriös barnlitteratur med en Kurre Ekorre i huvudrollen också. Vem vet egentligen vad en Kurre kan råka ut för…? Och kan man skriva klassisk litteratur om en kanin som heter Femman, så går det säkert att skriva en seriös barnbok om en ekorre som heter Kurre. Det är inte det formerna det handlar om, utan berättelsen i sig. Som alltid!)

Det jag tänker på är att vuxna fokuserar på formen när vi läser barnböcker (och vuxenböcker?), och vill styra över vad boken ska ”ge” barnet. Vi vill skapa litterär multivitamintablett av lästillfället – och låter berättelsen i sig komma i andra hand. Men för barnen gäller omvänt. Formen är inte så noga – bara det är spännande!

***

Vuxenlitteratur är för övrigt också en produkt. Sociala förlag är en blogg (bland annat) om att marknadsföra böcker (bland annat) där jag häromdagen läste det här (ur ett inlägg som refererar en bokkonferens):

”Mikael Tegnér menade att polariseringen har blivit tydligare i bokbranschen, mellanskiktet i försäljningsskalan är nästan borta idag, antingen säljer man som Marklund/Larsson/Brown i 100 000-tal eller så säljer man cirka 3000 ex totalt.”

Jag vet ingenting om siffror i det här sammanhanget – men det känns rätt. På ett ungefär sisådär. Men vad är det som gör att det ser ut sådär? Är det för att Marklunds/Larssons/Browns böcker är så mycket bättre? Eh – nej. Det är för att de är produkter, och som konsumenter tenderar vi köpa samma varumärke som vi köpte förra gången (och gången dessförinnan, osv) – vi blir varumärkeslojala mot ”våra” författare, helt enkelt. Dessutom har dessa storsäljande författares alster fler likheter med produkter – de är inte stor litteratur, de är inte böcker som stannar kvar i våra själar och präglar våra tankar. De är konsumtionsböcker, helt enkelt. Vi konsumerar dem, och sen är de slut och vi köper en ny. Som vi köper en ny liter mjölk när vi druckit ur den gamla. (Ja, jag raljerar. Och?)

***

Och medan jag skrev det här inlägget infann sig en sällsam känsla. Vardag. En skrivande vardag. Den känsla är så välkommen så!

Hjälp mig att fylla luckorna!

Sisådärja, nu har jag kommit överens med maken om det resonabla i att inhandla hela litteraturförteckningen på en gång och listan är finjusterad och avprickad mot Mittuniversitetes kursdokument.Sluträkning: 42 titlar, 3273:- 43 titlar, 3424:-… Men det är nästan all kurslitteratur för hela läsåret det, så det är egentligen inte SÅ farligt. Ska bli spännande att se hur Adlibris packar 43 böcker…!

Därmed tänkte jag fråga läsekretsen (!) om de böcker som Adlibris inte kan stå till tjänst med. Kanske står de i en bokhylla nära dig och har inte fått någon tillbörlig kärlek och omtanke på länge, och skulle kunna tänka sig att antingen flytta till en bokhylla i soliga Hamburg, eller också bara för en tid semestra lite här… Kort sagt – om du har någon av de här böckerna och inte regelbundet läser den, kanske jag kan få låna eller köpa den?

Saknade boktitlar

  • Lilla prinsessan – Francis Hodgson Burnett (1905, sv 1906)
  • Först så var det mörkt – Anna Höglund (1991)
  • Den vita stenen – Gunnel Linde (1964) (Den här kan finnas i bokhyllan hemma hos mamma, måste kolla innan jag köper.)
  • Ärtan och gruskornet, nr 1-2000 – Erik Mellgren (Det här lär vara en tidskrift för barn- och skolbibliotek, så hur jag ska få tag på den vete gudarna… Någon bibliotekarie i huset?)
  • Den gula väskan – Lygia Bojunga Nunes (1984)
  • Janne, min vän – Peter Pohl (1985)
  • Tom Sawyer – Mark Twain (1876, sv 1877) (Den här kan också finnas i bokhyllan hemma hos mamma.)

Hojta om du har en bok och kan tänka dig att avvara den, så kan vi säkert lösa saken när jag är i Schweden nästa vecka! Jag blir dig evigt tacksam – och betalar medelst kontoöverföring!

(Sen måste jag gnälla lite på kursledningen – nu upptäckte jag att i kursförteckningen har de stavat både författarens namn (Frances Hodgson Burnett) och bokens titel (En liten prinsessa) fel, så därför hittade jag inte boken på Adlibris. När jag hade koll på stavningen visade det ju sig att den fanns, trots allt. Ärligt talat – ska inte lärare på universitetskurser åtminstone kunna stava? Eller, om de inte kan stava, åtminstone dubbelkolla det de skickar ut till studenterna…? Eller är det jag som ställer helt orimliga krav nu igen? *grmbll* Å tredje sidan har Adlibris listat Maj Bylock som medförfattare till F. H. Burnett, så det är tydligen en knepig vetenskap det där. *cynisk, moi?* )