Utskälld på tyska

Idag har jag blivit utskälld av barnens judotränare. Jag var tvungen att be henne upprepa, för det hela var så bisarrt att jag inte trodde jag förstod rätt först, men jo – hon var faktiskt irriterad på mig, och stod och försökte läxa upp mig.

Mitt brott bestod i att jag beträtt den heliga judomattan med mina moderliga fötter – utan skor, märk väl!

Men det var ju faktiskt de, hon och hennes kollega, som var ledare här, och de kunde minsann avgöra om ett barn behövde tröst eller inte. Föräldrar som klampar in gör de övriga barnen förvirrade, och de hade ju faktiskt satt sig i ring och förväntade sig tystnad och Ordnung i leden.

Nu tror du säkert att jag ställt till med någon stor scen mitt i träningen, agerat fotbollsmorsa i judotappning och skällt ut andra barn och föräldrar och startat upplopp allraminst. Nejdå.

Jag hade sett från avstånd hur lillsonen varit ledsen, visste inte riktigt varför, för de var i bortre änden av salen och det var svårt att se. Men jag såg att han bet ihop och kämpade vidare, tappert. Men ledsen var han fortfarande, det syntes, och någon ring ville han inte sitta i. Jag hade vinkat honom till mig, sagt det är okej, kom du. Han viskade att han hade ramlat på rumpan, killen han brottats med (eller vad heter det i judo? Kämpfen säger de på tyska, men ”kämpat med” låter ju bara fjantigt…?) var stark och hade dängt honom i mattan hårt, rakt på rumpan och det gjorde ont.

Jag frågade lite om det gjorde ont i ryggen (nej), om han tappat andan (ja), om han fått tillbaka luften igen (ja) och sa att jag sett att han tränat vidare fast han var ledsen och att jag tyckte det var bra och starkt gjort av honom. ”Vill du gå och sätta dig i ringen nu?” sa jag sen, och då gjorde han det. Lite utanför först, och sen tillsammans med de andra. Alltihop tog gissningsvis ca 3 minuter och ledarna kan knappast haft något större problem att hålla samling under tiden – om det var mig det hängde på menar jag.

Men jo. Så får föräldrar INTE göra – tränartjejen var mycket upprörd. Och inte blev hon mindre upprörd när jag lugnt svarade: ”Du, om jag tror att mitt barn har ont någonstans, då kommer jag.”

Hon började argumentera emot, sa något om sin och kollegans kompetens att se vilka barn som behövde tröst och inte*, så jag upprepade helt enkelt: Om jag tror att mitt barn har ont någonstans, så kommer jag, och det kommer jag att göra nästa gång också.”

Hon skakade indignerat på huvudet åt mig när jag gick därifrån.

Kulturkrock?

Judokille

 

*) Jag iddes faktiskt inte försöka förklara för henne – på tyska – att senast ett av mina barn gjorde sig illa på hennes träning fick han en lätt hjärnskakning, och det lade hon minsann inte alls märke till.

…och storhandla på svenska

”Sie haben aber einen sehr guten Appetit, Frau Li…!” pustar leveransmannen från onlinemataffären sedan han kånkat upp ungefär hälften av min beställning till lägenheten två trappor upp. Han tar stöd mot dörrposten med händerna och står och flämtar en stund, som för att accentuera hur gräsligt mycket mat jag beställt.

Jag skrattar förstås, för han säger det på skämt – fast jag tänker också ”Tyskar! De har då aldrig förstått det här med svensk storhandling!”

För så är det. Tyska kassor i mataffärerna har tio meter långa band före kassörskan, och sen en liten avställningsplats stor som en frukostbricka för de färdigskannade varorna. På bandet före kassörskan ska många kunder kunna rada upp sina inköp, prydligt uppställda med streckkoden på rätt håll. Efter kassörskan are they on their own. De flesta vräker tillbaka varorna i kundvagnen, och packar sedan halvt dubbelvikta in i bakluckan på sin bil ute på parkeringen. The German Way.

(När Lidl kom till Sverige hade de också sådana kassor, men fick givetvis på tafsen av de svenska kunderna – och har såvitt jag vet fått bygga om.) 

Mina matkassar innehåller råvaror för 4 planerade middagar, mejerivaror och frukostgrejs, frukt och grönt samt diverse stapelvaror, tvättmedel, sköljmedel och sånt där. Inget konstigt, egentligen.

”Sehr guten appetit”, va? På grund av det där lilla…? Aktarej om jag ger mig på att verkligen storhandla någon gång…!

 

Utan sill försmäkta vi i detta land…?

Midsommar, jaha… Men alltså, vadå – idag?? Det går inte in. Här – i landet som bommar igen och stänger ALLT vid varje storhelg, där helg verkligen är helg – här är idag en sommarfredag som vilken sommarfredag som helst. Att det bara några mil norrut firas midsommar så-gud-sig-förbarme märks inte ens. Och jag glömmer själv bort det.

De senaste somrarna har vi redan befunnit oss utomlands (sic!) när midsommarhelgen infallit, och firandet har i princip bestått av följande dialog vid poolkanten:

– Är det fredag idag?
– Ja.
– Då är det midsommarafton.
– Å fan. Glad midsommar då.
– Detsamma. Ska vi göra små grodorna runt poolen?
– …Eh, nä.
– OK.

Och sen är det klart. Utan sill, utan nubbe, utan små grodor. Semester är en slags högtid i sig, och den firar vi med största andakt. Midsommar? Javisstja.

Jag blev faktiskt påmind tidigare i veckan. ”Hoppsan.” tänkte jag. ”Borde man göra nåt åt det, tro?” tänkte jag, med en sådan brist på emfas att själva frågan var svar nog. Nä. Det borde man inte.

Men okej, jordgubbar har jag köpt, dagen till ära. Jordgubbar är gott. Och vi lär väl försöka ställa till med någon form av festligare måltid för att fira att också den fjärde familjemedlemmen får ledigt ett par veckor efter dagens vedermödor. Det firar jag långt hellre än att sommaren nu nått sin höjdpunkt och nu vänder mot höst och mörker igen.

(Ni vet att det är det vi firar, va? Sommarsolståndet var förvisso igårkväll, men ändå. Därav midsommar.)

Sill däremot… Räknas burkmakrill i tomatsås, så kan vi säga att jag prickade in ”sill” till lunch…? Visst, jag hade säkert kunnat få tag på svensk matjessill här. Om inte annat finns väl IKEAS eget märke. Men inte ens jag är så förtjust i sill att jag inte hellre äter något annat, om jag får välja. Och jag får välja. Visst är det härligt? Jag gillar att få välja.

Och vi har åtminstone avverkat den obligatoriska svenska midsommartraditionen ”överraskas av plötslig regnskur, som lika plötsligt övergår i solsken så snart man fått tak över huvudet”. Det är ju faktiskt en klassisk tradition. Ingen midsommar utan den lilla detaljen…!

(Särskilt yngste sonen uppskattade den mycket, och skrålade ”duscha, duscha, duscha” hela vägen hem genom snofskvarteren. Jaja, nån ska ju stå för underhållningen…!)

Men de där Små grodorna… Få saker i livet har jag avskytt med sådan rödglödgad intensitet som att dansa kring granar och midsommarstänger – och Små grodorna sammanfattar liksom själva essensen av förnedring dold i detta kulturella hån mot dans och glädjeyttring. Som barn kunde jag ibland slinka undan genom att ställa mig i ett hörn och se sur ut, men det fanns alltid de hyperpedagogiska förmågorna som slet en med ändå, med de hurtfriska orden ”Joodå, alla barn ska dansa!” Jag tror faktiskt att min traditionsaversion föddes just under en sådan tröstlös kamp för att slippa förödmjuka mig kring en tanig julgran, tronande mitt i gymnastiksalen och minst lika förödmjukad som de 200 trumpna, dittvingade elever som omringade den med håglösa hoppsasteg…

Men alltså: Nej. Vi försmäktar inte nämnvärt, ens i detta midsommarlösa land. Det går faktiskt lika bra med zelleri.

Två-tredjedelsreflektion – utan egentliga slutsatser

Egentligen passerade vi den redan igår – tvåårsmilstolpen. Men eftersom själva flyttdagen också blev en olycksdag som gjorde att vår första vecka i Tyskland tillbringades på sjukhus med äldste sonen, är det inte en dag jag gärna högtidlighåller. Och eftersom jag inte ser något skäl att viga dagen idag åt att fira ett nyfött barn jag inte känner, bara för att dess ena förälder har en stamtavla, kan jag lika gärna reflektera över mitt Tysklandsäventyr idag istället.

Det är alltså två-tredjedelstid nu. Två tredjedelar av eonen vi skulle vara borta – har redan gått. Vad fort det gick! Och så avlägset det ändå känns – avfärden och allt… ”innan”. Vi ser på barnen och försöker påminna oss att när vi kom hit var den äldste pojken som den yngste är nu – men det går knappt. Jag tänker på hur naiv jag var, som allvarligt trodde att tiden på något sätt skulle stanna upp och gå långsammare när vi kom hit, inte rusa ifrån som den gjort i Stockholm, när tillvaron styrdes som ett ekorrhjul – upp tidigt, första bussen till stan, jobba hela dagen, handla på vägen, hämta barnen, laga middag, stoppa i säng, stupa själv – och sen börja om från början nästa morgon igen.

Livet är intensivt här också, men ändå inte på samma sätt som hemma. Men tiden rusar fram – och ifrån mig – i alla fall. Två år. Femåringen vi kom hit med, har blivit en lång och skranglig förstaklassare med starka åsikter och häpnadsväckande förhandlingsteknik. Lillebror, som nu är fem, går i förskolan och lär sig tyska, engelska, danska och norska. Och så alla bokstäver och siffror förstås.

Det är faktiskt det jag mest tänker på när jag spänner blicken i backspegeln och försöker summera. Hur fort det gått. Hur mycket som hänt – även om det varit subtila processer jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag själv då?

Tja, jag känner mig fortfarande både frikopplad från tillvaron och fast i en bubbla – frihet och ofrihet i en besynnerlig förening. Jag har fortfarande dagar av påtaglig lappsjuka – men också dagar då jag enbart tycker att det är behagligt att sjunka ner i min arbetsstol, lyssna på föreläsning, skriva något vidlyftigt seminarieresonemang om teoretiska modeller för utvecklingsprocesser i grupp, eller något annat spännande. Jag grunnar förstås på vad jag ska göra till hösten, sista friårets studier ska väljas senast den 15 april. Jag har redan mer eller mindre bestämt mig för att läsa tyska eller något annat lokalt här i stan – för att råda bot på lappsjukan. Jag har gärna fullt upp – men drivvis av jobb med bara me, myself and I som arbetskamrat… Där blir det ohållbart. Givetvis – det säger egentligen sig självt, om man tänker efter en smula.

Bättre än så kan jag inte riktigt summera. Kanske är det så så länge perspektivet är inifrån och resan fortfarande är pågående? Kanske måste jag betrakta hela äventyret i backspegen för att faktiskt urskilja konturer och tydliga linjer? Antagligen. Men två år har gått – och fort gick det. Jag har ingen anledning att tro att det tredje året ska få för sig att sakta ner och välja ett lugnare tempo, så förr än jag anar sitter jag i Norra Utposterna igen, och ser tillbaka på mina år i Tyskland.

Fika på tyska

Förresten hade vi fikagäster i söndags. ”Det är lugnt”, försäkrade maken, ”de pratar engelska båda två.” Jojo. Det är mycket möjligt att de gjorde, men jag hann liksom aldrig fråga, för de kom och sen vart jag fullt upptagen med att konversera på tyska hela eftermiddagen.

Det gick ganska bra. Visst, jag har vissa språknördar i bekantskapskretsen som skulle fnysa åt min tyska så ljudligt att skägget månde fladdra i åtminstone en vecka, men faktum är att jag deltog aktivt i samtalet, gästerna förstod vad jag sa och skrattade åt mina lustigheter. That’s good enough for me.

Antar att jag med gott samvete kan uppdatera CV:t nurå. ”Talar svenska, engelska och tyska.”

***

En sak som jag tyckte var lite roligt var våra tyska gästers reaktion på vårt kök.

Jag avskyr det där köket, det är trångt och kyffigt och inrymt i vad som motsvarar en ordinär svensk klädkammare (ja, ”walk-in-closet” ska det visst heta nuförtiden…). Våra svenska gäster brukar vanligtvis vara benägna att hålla med mig om kökets ynklighet, eller åtminstone bara komma med vaga protester. (Svärmor sa ungefär ”Jamen herre-gud?!” när hon såg köket. Just sayin.) 

Våra tyska gäster visste knappt till sig – vilket fint kök! Mja, det är väl lite trångt, menade vi – men fick genast mothugg: Men ni ska ju bara laga mat till fyra? Vad är problemet? Det räcker väl?

Hm. Eh. Alltså…
Jodå, det räcker väl… egentligen.

När jag besökte min väninna i Nyköping förra helgen, gick jag där i fyra dagar och bara njöt av att vara i deras kök. Att vara i köket, sådär som man liksom är i ett svenskt kök. Där köket är samlingsplatsen, det egentliga vardagsrummet, sambandscentralen och husets hjärta. Det är det jag saknar. Visst kan jag laga mat för både 4 personer och fler än så i det där köket (fast matlagning är med nödvändighet enmansgöra i det köket, hjälpas åt blir ohållbart), men det är helt enkelt inte ett kök att vara i.

***

– Kochst du gern? frågade de sedan, fortfarande entusiastiska över vårt trivsamma och praktiska kök.
– Eh, nah ja… Nicht gern, nur täglich, svarade jag, ärligt. Och kände mig som en sehr schlechte Hausfrau.