Om Coronavårens reflektioner

En vän på Facebook ställde en fråga om vad som har inspirerat en, den märkliga våren 2020. Jag svarade:

”I’m not sure this goes by ”inspiration” or is what you’re really asking, but this spring has – ironically – meant a work/life-balance that has been out of reach to me for years. I have, being who I am, of course spent that time coming back to creativity, in various ways. Being able to, because of a damn virus, certainly calls for reflection.”

Det här summerar min vår på några rader: Det förbannade viruset som kom och ställde allt över ända, hur det skapat förutsättningar för mig att återvända till skapandet (där skrivandet/bloggandet är en del, kanske inte den den jag valt att gå tillbaka till först eller lägga mest tid på, men definitivt en del) och hur det i sin tur fått mig att fundera på livet – och hur jag vill leva det.

I ett annat sammanhang skrev jag ner några punkter om just det, här ett axplock:

  • Jag vill att mitt arbete både utmanar och ger glädje, tillhörighet och uppskattning, men samtidigt att det är EN del av livet. Min målbild är att arbeta hårt, i samverkan med andra, men när jag lämnar jobbet har jag energi över att fylla mitt liv med saker som ger näring åt själen: kultur, skapande, lek (!) och en hälsosam närvaro i nuet.
  • Jag vill ha tid och energi nog för att återuppta mina studier igen, och kunna njuta av att utvecklas i mitt lärande, inklusive alla möten och nya insikter det ger. Lärandet och samverkan med andra låter mig naturligt utvecklas och berikar alla delar av livet.
  • Ledig tid ska vara tid för rekreation, att hämta intryck, inspiration och energi från att göra intressanta och roliga saker, träffa människor, samtala… Inte att utmattad krascha i soffan framför Netflix.

Reflektionerna går vidare: Kan jag skapa de här förutsättningarna där jag står? Kan jag skapa dem ensam? För där jag står ÄR en ensam plats. Det är också mycket Don Quijote över min vision kontra grogrunden jag vill plantera den i. Det här är min sedvanliga stötesten: Visionen kontra verkligheten. Hur långt är det värt att kompromissa? När ska man lämna walk-over och lämna matchen?

Jag tänker att det är nyttigt att göra den här reflektionen, att faktiskt fundera över vad man VILL. Så ofta fastnar vi vid vad vi INTE VILL. Men vi kan aldrig skapa eller bygga något utifrån en negation – man måste veta vad det faktiskt är man vill. Mina ’vill’ kan byggas ut, fördjupas, utvecklas – men det är bra att jag börjar tänka i de här termerna. Det är konstruktivt, det går att göra något med.

Som sagt. Reflektionen går vidare.

Nystart. Om skapande, skrivande och levande.

Midsommarafton 2020. Den bleka sommarnatten skymmer utanför, förvandlar världen till en siluett, en skuggteater. Jag har gått in för dagen, dricker en kopp te och återbesöker min gamla blogg. Betalade räkningen för ännu ett år på webbhotellet häromdagen, och leker lite med tanken att blåsa dammet av både bloggen och mitt skrivande i största allmänhet.

Det första jag noterar är datumet för mitt senaste inlägg. April 2019. Ett år, två månader och fyra dagar. Definitivt det längsta år, två månader och fyra dagarna jag varit med om – sett till vad som hänt sedan dess. En eon.

En bra sak pandemin och tillvarons undantagstillstånd fört med sig är att jag vänt tillbaka till kreativiteten, efter ett år eller mer i stiljte. Till bokbinderiet, pappslöjden och måleriet, tecknandet och utforskandet av former och gränser. Och nu – till bloggen och skrivandet.

Jag vet varför jag gör det jag gör; varför nu, varför med en sådan glupande brådska. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till den jag är under allt som kommit att ta så stor plats det senaste året att det så när fått mig att glömma. Jag måste hitta tillbaka innan jag glömt vägen helt.

Tänker på en väninnas uttryck: Att vara en skrivande människa. En människa som skriver. Ett tag var det en självklarhet – jag var en skrivande, skapande, levande människa. Och sen…?

En lång historia, inte värd att ödsla tid på – åtminstone inte ikväll.

Ljuset i den tunnel som är nådens år 2020 är att jag skapar igen. Från och med ikväll kanske jag kan börja få igång skrivandet också.

Och levandet…? Det kommer, förhoppningsvis, det med.

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

Om läsning som ljus i mörka hörn

När mina studier var över i våras, var det läsandet jag längtade till; bokläsandet, skönlitteraturen – i motsats till kurslitteratur och sidoanteckningar. Missförstå inte: Jag älskar fortfarande att läsa facklitteratur, med överstrykningspenna och postit-block till hands, enbart för nöjet att lära något nytt, bredda ett perspektiv. Men min längtan handlade om den ”onyttiga” läsningen, att läsa utan syfte, läsning utan någon annan funktion än nöjet i stunden.

För att lyckas med studierna var jag tvungen att vänja mig vid att sökläsa effektivt och med ett syfte. Med fokus framåt. Hur kan jag använda det här? Och det här? Och…

Det är väl en egenhet jag har, lite på gott och ont, detta att ständigt vara på väg framåt. ”Här är jag nu, visst visst – men sen då?” Fokus framåt, alltid. Att läsa skönlitteratur är för mig en övning i mindfulness – att låta stunden, upplevelsen, här och nu, ta plats. I mig. Förankra mig.

Att hitta tillbaka till skönlitteraturen övar mig i att läsa mindfullt, och det i sin tur öppnar vägar som inte rymdes i det effektiva, framåtlutade läsandet. Det öppnar mig, som man öppnar ett sommarboende efter en lång vinter. Huset är gistet, det knakar och knäpper i fogarna, dammet ruvar i mörka hörn. Men det vänder, med ljus och ny luft och liv som vaknar upp om våren.

Än finns det kvar i mig – läshungern, pinnjakten, det sneglande ögat efter nästa bok, fast jag fortfarande har halva kvar av den jag läser nu, driften att börja läsa flera böcker parallellt. Men böckerna gör sitt jobb ändå, sipprar in i mig och fyller de där dammiga vinterhörnen med röster, känslor, berättelser. Kalibrerar om mig, flyttar fokus från ”alltid framåt” till ”här och nu”.

Kanske ’spring is coming’ ändå…?

Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.