Recension: Tales from outer suburbia av Shaun Tan…

(…och så lite om noveller/kortprosa och pixiböcker.)

”Jag är i en novellperiod just nu” SMS-ade väninnan – ungefär samtidigt som jag med febrilt darrande händer slet upp bokförsändelserna som väntade på mig i Småland. Noveller, noveller, noveller – ett myller av brokiga noveller! Jag är också i en novellperiod just nu – skulle man kunna säga. Frågan är om jag inte egentligen alltid varit det…

Problemet med noveller är att det verkar så enkelt att skriva noveller – några sidor ba, så ere klart sen. Så skrivhugade som inte ger sig på Den Stora Romanen (Träffade för övrigt en person idag som skriver på sin första roman: 700 sidor fantasy, men han kunde inte riktigt svara på om han snart var klar eller inte…!) skriver gärna noveller. Och är de tillräckligt kända – för något annat – får de dem utgivna hur usla de än är, för förlaget listar givetvis ut att ett känt namn säljer, no matter what. Det faktum att något är utgivet borgar med andra ord inte nödvändigtvis för någon slags kvalitet. Sant vad gäller romaner – men jag vill påstå ännu mer sant vad gäller noveller.

Länge har ju noveller nu ändå varit hopplöst fall på bokmarknaden – fast härförleden läste jag en artikel om kortprosans ljusnande framtid, och jag hivar givetvis raskt fram vimpel och vuvuzela och hejar på. Mer noveller åt folket!

(Under barnbokshelgen jag var på för snart två år sedan hade vi också en diskussion om just pixiböckernas status som bokvärldens verkliga bottennapp och lågbudgetskräp. Jag minns att jag tänkte med kärlek på min barndoms Pixiböcker och kände äkta harm över att denna fantastiska produkt inte förvaltas bättre…!)

Själv skulle jag med bultande hjärta fylla både handväskan och bokhyllan (Eller nej, den är visst sprängfylld redan. Hm…) med sinnrika Pixi-böcker för vuxna – gärna signerade Shaun Tan. Jag kan verkligen se hans berättelser blomstra och ta ut svängarna i ett modifierat Pixiformat för vuxna läsare – särskilt den slags berättelser som man finner i Tales from Outer Suburbia, en av de många böcker i kortberättelseformat som väntade i mina Adlibrislådor. Men mer om den lite senare!

Noveller – om jag får ge mig på att karaktärisera en riktigt bra sådan – ska vara högkoncentrerade läsupplevelser, med hög känslomässig närvaro och oktanhalt – för att lyckas göra på några få sidor, vad en roman behöver flera hundra sidor för att åstadkomma. Få noveller lyckas med det. Många verkar ge sig in på att skriva så lösryckt och eteriskt världsfrånvänt som möjligt, för att avsluta med att lämna läsaren med ett så stort frågetecken som möjligt. Sådana ”oförlösta noveller” har jag mycket svårt för – samtidigt är miniromaner inte heller exempel på riktigt bra novellkonst.

Stephen King skrev i ett förord till någon av sina många novellsamlingar att en roman är som en lång relation, medan en riktigt bra novell ska vara som en kyss av en främling i mörkret. Jag gillar Stephen King, men tycker personligen att hans romaner är betydligt bättre än hans noveller. (Undantag finns, men karln skriver ju så sabla mycket, så det ska till statistiska analyser för att komma någon vart med bara hans digra utgivning…!)

Fast just vad gäller noveller håller jag med honom till hundra procent – det är precis sådana noveller jag vill läsa. Och helst skriva… Men det är en annan historia.

Och det är sådana texter Shaun Tan skriver – och illustrerar. Tales from Outer Suburbia är en fullständigt underbar bok. Han leker hejdlöst med vår föreställningsvärld, både i ord och bild – och lyckas skapa en helhet som är trovärdig, fast den egentligen är minst lika bisarr och främmande som den värld som skildras i The Arrival. Jag förväntade mig en barnbok när jag köpte den – och visst får man den känslan när man tittar på omslaget? Men jag vet ändå inte om det här är böcker för barn – några av dem skulle nog gå att läsa för barn, men jag tvivlar på att de skulle bli så begeistrade i dem. Några av dem är definitivt avsedda för vuxna ögon – och vuxna tankevärldar. Ändå skildrar Tan sin fantasivärld ur ett barns perspektiv – han talar helt enkelt till barnet inom var och en av oss. Kanske är det därför jag finner boken så magisk – den går rakt in i hjärtat och väcker något som slumrar där inne.

Det är en gåva att kunna berätta med både ord och bild som Tan gör – och han är mästerlig på att skapa helhet mellan ord och bild. Och som sagt… Jag kan verkligen se hans lekfulla värld komma till sin rätt i ett ”Pixi-format”, som ett litet tittskåp i ord och bild – på fickan. Jag skulle alla gånger ha en i varenda väska och jackficka jag ägde – samt köpa till varenda människa jag känner, förstås. Ack. Läs Shaun Tan, vänner. Era liv kommer att bli rikare – flera dimensioner rikare!

Den vackraste sagan: The Arrival av Shaun Tan

Förutom att bloggen håller på att urarta (?) till en ren bokblogg, blir det nu lite bakvänd ordning på recensionerna; Häromkvällen recenserade jag boken jag läste senast, och nu kommer en bok jag faktiskt läste redan i november eller början av december.

Men faktum är att The Arrival (eller Ankomsten på svenska – fast jag begriper inte riktigt syftet med att översätta en bok utan text…) gjorde så stort intryck på mig, att den fick bli årets julklapp, och jag har därmed noga undvikit att prata om den – i väntan på att alla klappar skulle bli utdelade och lokalt begapade innan jag så att säga pratar brevid mun.

Det här är utan tvekan en av de vackraste böcker jag läst. Jag tycker att var och en som anser sig ha något uns av kultur och kärlek för livets sköna värden bör läsa den. Det är en roman – men den innehåller inte ett enda skrivet ord. Åtminstone inte skrivet på något språk som går att läsa i ord. Istället är det en tecknad roman – fast jag skulle inte heller vilja kalla det en serieroman, även om den förvisso är byggd kring bildrutor precis som vilken tecknad serie som helst. (Inte alltid just så smårutigt som i bilden – men ändå.)

Berättelsen handlar om en familj som splittras av hot och oro – men också av hoppet om att finna en ljusare framtid. Mannen reser i förväg till ett land på andra sidan havet för att finna bostad och arbete. Kvar i ett skrämmande hemland, där farorna hotar som draksvansar över himlen och staden, måste hustrun och dottern vänta på att få följa efter.

Temat är högst verkligt och har åtskilliga paralleller genom människans historia och kulturer. De konkreta detaljerna är däremot byggda på ren fantasi – figurer,  miljöer, skrivtecken, arkitektur… Ändå är det här egentligen inte en fantasybok, som så många räds och drar öronen åt sig och säger att de inte ”gillar”. Det är en högst realistisk skildring – som händelsevis råkar utspelas i en annan värld. Just de främmande världarna som möts under mannens första tid i det nya landet, illustrerar utanförskapet dess bättre. Det dubbla utanförskapet rentav – för förutom att mannen i sitt nya land har svårt att förstå sig på samhället han hamnat i, har människorna där en annan referensram än hans och lika svårt att relatera de. Och det känns igen.

Men – det är en god berättelse på så sätt att det är mestadels goda människor han möter, goda och öppna och nyfikna. Människor som delar sina egna berättelser, människor som blir huvudpersonens vänner och nya referensram i tillvaron. (I just den aspekten skulle man, med viss cynism, kunna argumentera för att berättelsen för ett ögonblick ändå blir orealistiskt fantasiorienterad – men låt oss helt enkelt den lilla detaljen därhän.)

Jag tycker att tecknaren Shaun Tan har tagit ut svängarna den här berättelsen på ett sätt som bara ett visuellt medium tillåter. Jag har svårt att se den här berättelsen förmedlad med samma intensiva behållning,  om den vore berättad med ord. På vissa uppslag är teckningarna snarast filmiska – de skapar ett slags panorering som bygger en stark känslomässig närvaro i berättelsen. Jag är där, känner mannens litenhet, hans längtan efter familjen, oron inför det han har framför sig – men också beslutsamheten att detta är vägen ut, för att rädda sin familj undan det som hotar hans land.

Den är en verklig pärla, den här boken. Låna den, köp den (och låna ut till dina vänner…!), läs den. Jag lovar – ditt liv blir lite rikare om du låter den här boken komma till dig.

Är en boknörd som inte läser fortfarande en boknörd?

Nyss skrev jag om hur jag inte fotograferar, så då är det väl lika bra att skriva om hur jag inte läser också, när jag nu ändå är i farten med att nagelfara det som verkar vara mitt starkast företrädande drag just nu; att inte göra saker.

Alltså – från att formligen ha ätit och tuggat mig genom böcker, frossat och vältrat mig i kurslitteratur och icke-kurslitteratur – så tog det tvärt stopp efter senaste kursen. Jag försökte läsa något lättsamt, för att liva upp lästillvaron efter den sista tunga misärromanen – men det funkade inte. Jag försökte gå på sista kursomgångens kurslitteratur (jag tror att någon av våra planerande lärare har lite koll på hur folk funkar i maj månad – vi ska läsa två diktsamlingar, en ungdomsroman, en ”pusseldeckare” för barn, samt några noveller. Inte så betungande, precis!) – men det har inte heller funkat. Jag har helt enkelt ingen LUST att läsa just nu!

Eller – lust har jag nog, för jag har tillbringat de senaste kvällarna på Adlibris, ”porrsurfande” som jag skrev på twitter igår. Johodå, Adlibris är porr för en boknörd…!

Problemet med den här listan är att den är lite för diger att pracka på stackars svågern när han kommer på besök om några veckor, så här krävs gallring. Men det är svårt…!

Pirandello-böckerna lade jag till allra sist, efter att ha läst en novell av honom i senaste kursmomentet och blivit både berörd och inspirerad. Jag har varit oerhört dålig på att läsa nobelpristagare, men Pirandello är en sådan – som gav mersmak! Annars är det mest böcker rekommenderade av betrodda läskamrater, eller titlar framsurfade från ett förlag jag gillar. Det senare är ett ovanligt sätt för mig att ragga böcker – men jag tänkte jag skulle testa om det är något för mig. Teoretiskt sett kan det funka – åtminstone när det handlar om mindre förlag. Återkommer med rapport!

(Och så en första kursbok för höstterminen – för kursen jag förhoppningsvis ska läsa utöver 100%-kursplanen. Tänkte ge mig på att läsa in den över sommaren, för att ha ”grundat” lite…!)

Och för några veckor sedan damp det ner en bok som jag läst om i någon bokblogg och fastnat för: Extremely loud and incredibly close. Ja, jag hade ju hört talas om den förut också, men inte så att jag riktigt kollat upp vad den handlade om. När den kom lade jag bara in den i bokhyllan till senare, men så idag började jag bläddra i den för första gången – och blev berörd, innan jag ens läst ett ord.

Frågan som dök upp i mig när jag bläddrade i boken var: Varför förvägrar vi oss den visuella stimulansen i läsningen – bara för att vi blivit vuxna? Var är de illustrerade vuxenböckerna? Jag menar – en och annan finns väl, Shaun Tan som jag redan skrivit om, är ju en av de författare som ”gör” illustrerad litteratur för en vuxen målgrupp. Men varför är det så sällsynt?

Extremely loud and incredibly close är illustrerad. Jag har inte börjat läsa än, men bara att bläddra i boken och se suggestiva bilder fladdra förbi… Det väckte saker, började berätta en historia – bara i det att bilderna finns där, sättet de vävts in i boken.

Jag försökte välja att illustrera ett uppslag där det där magiska samspelet mellan ord och bild blev tydligt – men jag hittade inget som gick att visa med en enda bild, och flera bilder på en bok jag inte ens läst än… Nej det kändes ju också tokigt. Men för att kort förklara, så är boken byggd med fotoillustrationer, skisser, grafiska layouter som gör att läsningen formas visuellt – ett kapitel som på bilden, med korrekturmarkeringar i rött i texten, osv. Det är oerhört dynamiskt och levande! (Och som sagt – detta skriver jag redan innan jag börjat läsa. Men det visuella språket är tydligt nog!)

Det jag undrar är alltså: Varför förvägrar vi oss den visuella stimulansen när vi läser – bara för att vi växer upp och kan läsa utan bilder? Jag är den första att lägga vikt vid läsarens roll som medskapare i en bokberättelse – men varför tror vi att illustrationer nödvändigtvis stör det medskapandet? Jag tror att det snarare kan berika?

Jag skriver inte ofta om tarot här – och om sanningen ska fram använder jag inte tarot mycket heller längre. Det var ett intressant studieprojekt jag ägnade mig åt under några år – men när jag väl nått en hygglig kunskapsnivå i tarottraditionen visste jag inte vad jag skulle ha det till. Spådomar var aldrig något som kändes intressant för mig, lockelsen låg mer i hur själva korten stimulerade något inom mig. Jag kan mycket väl föreställa mig hur man tolkar den stimulansen som magisk och övernaturlig. Jag är nog böjd att själv kalla den magisk, för det är magiskt när våra kreativa krafter sätts i rörelse.

Det är en liknande rörelse jag känner när jag bläddrar i Jonathan Safran Foers bok, och till min gränslösa glädje upptäcker att den är illustrerad. Jag tror att illustrerade vuxenböcker är underskattade, och jag tror att läsning kan fördjupas och berikas – om man öppnar även den visuella dörren för intryck.

(Med det sagt får vi väl hoppas att jag tycker likadant när jag läst boken. Recension följer…!)