Att belysa en elefant med ficklampa

Jag har haft förmånen att arbeta i en organisation som värdesatte och prioriterade kompetensutveckling i allmänhet, och kompetensutveckling kring kollektivt förhållningssätt och lärande i synnerhet. Idag har jag utmaningen att arbeta i en organisation som inte riktigt är där vad gäller att prioritera lärandet, och där jag i princip är ensam om de kollektiva idéerna.

Som man säger: Det är ingen sport om man gör det lätt för sig…

En av utmaningarna har handlat om att väcka motivationen kring varför träning i ett kollektivt och lärande förhållningssätt tar en grupp längre än att bara skicka Nisse på kurs i år och Pelle nästa år. Den utmaningen fanns på min gamla arbetsplats också, men då var det inte pandemi och vi kunde upptäcka vitsen genom att bygga katapulter och torn av spaghetti, tejp och marshmallows istället för att försöka förstå konceptet teoretiskt och via digital konferens.

För att ändå göra något, i väntan på spaghettiövningarna, gjorde jag en narrativ bildserie för att visualisera:

Tänk dig att du befinner dig på en mörk plats. Du har en ficklampa i handen, och det enda du kan se är det du riktar den mycket begränsade ljuskäglan mot. Det är svårt att avgöra vad det är du ser. Något avlångt, lodrätt och skrovligt. En trädstam, kanske? Du bestämmer dig för antagandet att det du ser är en trädstam, och agerar utifrån den ”världsbilden”.

Om vi skulle följa det här scenariot en bit i tid, skulle också de antaganden du gör i framtiden präglas av tolkningen att detta är en trädstam – för så fungerar ju vår kunskap: Vi samlar den och integrerar den till en komplex referensram för nya saker vi möter.

För den som bara har en hammare ser varje problem ut som en spik.

Men ponera nu att du åtminstone inte är ensam på den här platsen – ni är flera, och de andra har också ficklampor i sina händer. Ni står på lite olika ställen, kommer från olika perspektiv, och belyser det ni har framför er från olika vinklar – ser olika saker.

Plötsligt är utmaningen kommunikativ: Hur ska ni dela det ni ser med varandra? Hur kan du få andra att förstå det bara du ser? Hur kan du förstå det någon annan ser, men inte du? Svaret ligger i förmågan att kommunicera på ett utforskande sätt, inte argumenterande. Här är målet att förstå, inte att ”vinna” diskussionen.

(Detta låter så ofantligt basic i exemplet, gränsande till lite löjligt. Men handen på hjärtat: Hur många samarbeten, på alla nivåer – operativa, strategiska, politiska, globala – strandar inte här…?)

Tänk dig nu att du lyckas ta in det de andra berättar om vad de ser och dessutom integrera det med din egen bild. Plötsligt får du ett bredare perspektiv från där du står, som om din ficklampa med ens fått en vidare ljuskägla för att belysa den komplexa helhet du har framför dig.

Förmågan att integrera andras perspektiv i din egen förståelse av det du ser framför dig är en väsentlig del av den kollektiva förmågan att agera effektivt i grupp.

Och tänk nu: Om också de andra omkring dig lyckas vidga sina ficklampskäglor på samma sätt. Att ni tillsammans kombinerar förmågorna att representera/kommunicera det ni ser för varann OCH integrera varandras perspektiv med era egna… DÅ kommer ni gemensamt att kunna få grepp om den komplexa helheten ni har framför er.

Men ingen av er kan göra det ensam – ni är alla ömsesidigt beroende av varandras perspektiv (engelska: interdependent). Och ingen kan göra det utan att släppa på strävan att ”ha rätt” till varje pris.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.