Om förändringens lupiner

Det finns inte kvar så många bloggar som jag läser och besöker längre – läser väl bloggar ungefär lika ofta som jag själv skriver, dvs i perioder men med långa uppehåll. Det är synd. Jag saknar tiden då vi (i varje fall jag) trodde att bloggarna och möjligheten att dela texter på webben var början på en ny sorts samtal, som i sin tur skulle öppna världen för godhet, förståelse och gemenskap. Ja, ja, jag är väl en stjärnögd idealist. Och godheten kan jag väl acceptera var lite att ta i – men jag saknar samtalen, för de fanns där. Ett tag.

Och det är just det där jag funderar på idag: Hur saker blir, när allt förändras. Sociala medier, förstärkta av möjligheten att bära den digitala världen med sig på fickan, förändrade allt. Det gjorde de, och på nästan löjligt kort tid. Nästa år har jag bloggat i 20 år – det är bisarrt, men sant. DÅ var jag tidigt ute, betraktades nörd och skummis som ”höll på med sånt där” och smusslade själv med det, tyckte väl inte heller det var alldeles självklart comme il faut. Men jag såg sociala medier som något gott, som en möjlighet att skapa gott i världen.

Sen kom boomen, alla skulle med – och utvecklingen tog en annan riktning. Det borde jag faktiskt ha begripit att den skulle. Att det nyfikna utforskandet och kontaktskapandet inte skulle bestå, att affärsintressena skulle flytta in och dränka de små tingen med storhet, tyngd och logik för kommersialisering. Jag själv tröttnade. Ville aldrig konkurrera och ”driva” för att ha en blogg som stod sig i tsunamin av strategiskt utformat innehållsskapande, locka följare, vara ”influencer”. Hu.

Affärsintressen är lite som lupinerna i våra vägrenar: Färgstarka och vackra – men också invasiva, dödar allt övrigt omkring sig. Saknar förmåga att samexistera med det som är eljest. Sätter spelreglerna, med den starkes rätt, gör sig själv till allomfattande logik. Till slut minns ingen längre att det funnits andra blommor vid våra vägar, på våra ängar. Allt är lupiner. Allt är affärer.

Och nu närmar sig ett nytt skifte. Pandemin var katalysator – en påtvingad förändring vi måst förhålla oss till. Som människor, som grupper, som länder, som värld. Nu pratar vi om det nya normala. Att pandemin banat väg för permanent förändring, att vi aldrig kan gå tillbaka till det som var. Det är positivt, en förändring behövs. Samtidigt skrämmer det mig. Jag ser framför mig hur lupinerna ska svämma över också detta ekosystem, och göra möjligheten att skapa gott till något helt annat. Ännu en ny ordning som gör människor mindre, osynligare och ensammare än någonsin – och att då kommer det att vara för sent att gå tillbaka. Det kommer inte att finnas något tillbaka att gå till – för det gör det aldrig. Vägen går framåt, inte bakåt.

Det är bra att människan strävar framåt. Vi är ett utvecklande djur, vår förmåga att tänka ut saker som ännu inte finns, har gett oss förmågan bygga och utveckla ständigt nya saker. Det är detta som särpräglar oss från andra djur – på gott och på ont. Det lär bli vår undergång vad det lider, kanske planetens också – men det är ett annat inlägg. Men ofta gör vi det vi gör så förhastat och så enögt, kastar oss mot första bästa lösning som ”seems like a good idea at the time” – och sen får vi laga och lappa konsekvenserna av det vi inte tänkt på från början. Och detta upprepar vi gång på gång på gång. Lär vi oss aldrig?

Jag arbetar inom fältet utveckling och förändringsledning, där det är lätt att väcka medhåll för påpekanden om att ”inte gå för snabbt på lösning”. Men är det något vi gör, så är det just det. Går alltför snabbt, alltför snävt, till beslut om lösning – innan man gjort tillräckligt för att förstå problemet, behoven och förutsättningarna för att kunna välja en hållbar och effektiv lösning. Det är lite som att spela strutfotboll, och inbilla sig att man ändå spelar som Zlatan. Man nöjer sig med slumpmässiga quickfixar, utgår från ett antal antaganden – och har alltför bråttom att komma till avslut för att kosta på sig en tillräcklig analys.

Kanske är det också en prestigefråga? ”Måste jag ta reda på något, ser det ut som att jag inte redan vet”…?

Assumption is the mother of all fuckups.

Bloggen Lisigt skriver om psykisk ohälsa i pandemin. Hur vi, även om vi får saker att funka under pandemins spelregler, ändå reduceras till platta skärmbilder för varandra. Jag ser själv hur vår förmåga till nyansering, perspektivtagande, inlyssnande går förlorad. Jobbets sociala dimension prioriteras ned, ”man sitter ju i möten hela dagarna, behöver inte en digital fika också”. Vi väljer bort, blir mer instrumentella i hur vi förhåller oss både till varandra och till det vi gör. Mindre innovativa, mindre benägna till reflektion – för att inte tala om självreflektion. Vi ställer färre frågor som ”Är detta gott?”, ”Gör vi rätt saker?”, och fler som ”Är det genomförbart?”, eller ”Vad krävs för att genomföra?” Vi rationaliserar bort helhetstänkandet till förmån för avbockningsbara mål. Gjort, gjort, gjort – bra jobbat.

Men gör vi rätt saker? Kan vi verkligen bedöma det, ensamma bakom varsin skärm?

Missförstå mig inte – jag tror på hybridarbete, välkomnar det och ser det som åtminstone EN positiv sak som pandemin fört med sig, eller åtminstone öppnat dörren för. Men det är det där med lupinerna… Om de stavas ”affärsintressen” eller ”valfläsk” eller ”internpolitik” kan egentligen göra detsamma. Jag är lite rädd att de ska ta över och bli det enda som finns kvar av en möjlighet som har potential för så mycket mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.