Att överväga vansinnet

Någonstans är det väl en mänsklig rättighet att ta egna beslut om sitt liv – till och med att ta dåliga, eller vansinniga, beslut. För att man kan. För att man är människa. För att ”rationell man” är en myt. Vi är inte rationella, vi är känslovarelser, hur mycket vi än försöker dölja den saken (särskilt när vi ”är bland folk”, i en eller annan mening).

”You don’t have a soul. You are a soul.
You have a body.” Källa: Okänd

Och även själar behöver näring, så är det. För den sakens skull behöver vi ibland göra irrationella, dåraktiga, oförnuftiga, okloka och vansinniga val. För att själens näring inte kommer från det rationella och förnuftiga – snarare tvärtom. Jag tror möjligen att för några av oss är detta kanske mer avgörande än för andra. Kanske. Jag vet ju inte hur det är att vara någon annan, men jag ser folk som verkar finna balans och harmoni i en inrutad och händelselös tillvaro som skulle ge mig näringsbrist och andnöd. Jag vet inte hur de gör – begriper inte – men tänker att de måtte vara av någon annan sort än jag, helt enkelt. För dessa individer kanske minusfällan (se föregående inlägg) inte är någon fälla, utan bara… en rationellt hållbar livsform…?

Allt det här låter bra, inte sant? Genomtänkt och klokt och välgrundade motiveringar. Näring = nödvändigt, det är ju till och med fullt rationellt. Förnuftigt rent av. Men vansinnet jag överväger är att återuppta mina studier, efter 3 års uppehåll. Det ÄR ett vansinne, även om det går fint att rationalisera kring det.

Det rationella argumentet är att det är en meningsskapande och därmed näringsgivande ”plusfaktor” i livspusslet – att befinna sig i lärande, utveckling, rörelse. Sen är det också är en krävande hobby i termer av tidskonsumtion, och därtill tärande i termer av adderat stillasittande utöver ordinarie arbetstid. Förstås.

Men guhjälpemig, jag överväger detta vansinne… För skojs skull. För kicken i att lära och utvecklas. För nyfikenheten. För att det jag jag känner igen mig i är det som reflekterar över och analyserar hur mänskliga mönster bildar samhällen, organisationer, relationer – inte bara attesterar, följer upp och rapporterar. Jag måste få göra båda. Jag måste få båda sidor att hänga ihop, bilda helhet – inte halvhet. Men vansinne är det.

Och så är det förstås det där med att motstå en smaskig litteraturförteckning…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.