Om kompromisslöshet, fördomar och skitsnack

Fördomar och skitsnack. Två av de värsta saker jag vet. Att prata om någon bakom dennes rygg, och tro att man därmed vet något – alls. Att man har någon som helst tolkningsrätt över en annan person… Få saker gör mig så rödglödgat förbannad.

En kollega kallade mig en gång kompromisslös, och jag hade svårt att avgöra om det var en bra sak eller inte. Idag har jag kommit fram till att det kan vara båda bra och dåligt, men att det verkligen är en del av hur jag är – på gott och ont. Å ena sidan är det en fråga om integritet, å andra sidan kan jag välja när integriteten behöver gå före anpassning och flexibilitet.

Idag är jag kanske inte lika kompromisslös som person – hoppas jag i varje fall, och strävar efter – men jag kan välja det som ett förhållningssätt när jag tycker att det behövs.

Och just i fråga om fördomar och skitsnack tar jag fram min allra hårdaste och skarpslipade kompromisslöshet. Det finns helt enkelt inget fall då det är okej att döma andra människor på grundval av skvaller, gissningar, hörsägen – eller ens fakta, tagna ur sitt sammanhang.

Jag kan vara godtrogen och naiv nästan in absurdum – det är väl en kompromisslöshet i att tro andra människor om gott. Men om du på snabbast möjliga sätt vill förlora min respekt och tilltro, då pratar du skit om någon annan i min närhet.

Jag har lämnat nätverk, relationer och gemenskaper på grund av hur man pratar om andra; ställt mig själv utanför för att jag inte accepterar att folk tar sig frihet och tolkningsrätt över en annan människa enbart på grund av vad man ”hört” och gissar sig till.

Kompromisslöst? You bet. Och vet du vad? Jag är helt okej med det.

För många år sedan genomgick jag en process av att ”återfinna mig själv” – och min integritet – efter en rejäl livsvurpa. Känslan av att vara mig själv igen, att efter en bottenlös vilsenhet äntligen kunna känna igen mig själv och minnas vem jag är, var obeskrivlig. Jag tror att man kanske måste ha gått genom den resan för att riktigt förstå vilka vägar den leder en på. Och hur viktig pakten jag ingick med mig själv är: Att hellre förlora alla andra än att någonsin förlora mig själv igen. Att hellre gå ensam än att tumma på min integritet.

Det betyder – bland annat – att jag aldrig mer ger någon annan rätt att definiera mig, eller vem jag ska vara.

Det betyder inte att jag inte lyssnar på feedback, eller att jag inte uppskattar den – tvärtom. Hey, jag är sociolog (i sinnet i varje fall) – om det är något jag fattar så är det att vi ALLA är produkter av våra sociala sammanhang, och att vi behöver detta sammanhang för att hitta vägen – även vår alldeles egen, individuella väg. No argument there – det ena utesluter inte det andra.

Jag har ett halssmycke som jag ofta bär, en stor silverring med inskriptionen ”Det som du ser och hör är inte alltid vad det synes vara”. Texten är hämtad från en saga jag läste och tyckte om som barn, men numera låter jag smycket påminna mig om att det som sägs om mig inte är en sanning att låta mig definieras av. Min sanning är min, jag formar den – möjligen genom samråd och interaktion med dig och resten av mitt sociala sammanhang. Men aldrig genom vad du och någon annan pratar om, bakom min rygg.

Det du säger om mig, till någon annan, säger ingenting om mig – men desto mer om dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *