Himmel & Ord

Blogg100, dag 9: Metareflektion, konsultifiering och vikten av att göra ingenting

| 4 kommentarer

Det blev två dagar utan inlägg; en var planerad, den andra ”bara blev”. De första dagarna av utmaningen var jag ju faktiskt ledig – visserligen för att gå i skola, men ändå. En skoldag rymmer tveklöst mer utrymme än en arbetsdag. Samtidigt behövs tid för att stanna upp och bara tänka. Idag – en dag som är bräddfylld av möten och krishantering – har jag smugit undan en stund på lunchen, på lunchdejt med mig själv. Då har jag tid att tänka – och att skriva, händelsevis. 

En kurskamrat och jag skrattade åt det där med att tid för reflektion kommit att bli på modet i många organisationer idag. Och det är ju bra, men det vi skrattade åt var att det inte är helt ovanligt att den där reflektionen, i effektiviseringens namn, genomförs med en slags ”okej, då tar vi tio minuters reflektion – sätt igång”-förtecken. Och det är ju stor humor, kanske särskilt för mig som är så beroende av ständig/kontinuerlig reflektion som jag är. Men det är svårt att förklara vad den sortens reflektion egentligen är – att det är själva reflekterandet som ”görande” som har en katalyserande effekt, snarare än att man vänder och vrider på själva sakfrågan i något tänkt reflekterande syfte. 

Jag tror att det där hänger ihop med hur vi konsultifierar kunskap och lärdomar – vi hade det temat uppe under en tidigare kurs, men jag minns inte vad det kallades. Men idag finns överallt konsulter som säljer in förenklade idéer i ”receptform” till oss. Fast konsulterna säljer givetvis inte in dem som förenklinga, gud nej. Nej de säljer snarare in det som forskningsbaserat, och viftar med något universitet eller forskning som legitimitetsstämpel. Och det finns säkert forskning i botten, men forskning är i regel för komplex, för många ”om och men”, för att vara säljbara. ”Konsultifieringen” jag tänker mig är själva nedkokandet till lättsmälta munsbitar, en modell och några konsulttimmar, bam-wham, klart att fakturera. 

Men en förenkling är en förenkling; den stjäl detaljer och nyanser – som en lågupplöst bild i jämförelse med en högupplöst. De grova dragen är desamma, men nyanserna är borta. Då tror jag att man lätt hamnar i resultatet: ”Okej, nu ska vi reflektera. Ta tio minuter och sätt igång!”

När jag gick en skrivkurs för många, många år sedan, betonade ena kursledaren vikten av att ”bara ligga på soffan” och göra ingenting mer än ligga på soffan. Titta i taket, ha lite tråkigt. Låta tankarna roa sig själva en stund. DET är reflektion för mig. Vad mina tankar än under den stunden väljer att leka med, röra sig kring, reflektera om, så är det ATT jag låter dem hållas som utgör reflektionen. Görandet. Tillåtandet. Släppandet av kontroll. Varandet utan att nödvändigtvis agera på det jag har omkring mig.

Men det är ett svårsålt koncept. ”Vafalls?! Låta tid bara gå? Utan att följa upp resultat och effekt? Kommer aldrig på fråga!” Men jag fortsätter smyga undan på mina reflektionsluncher, och låter tankarna flyga bäst de vill. Man vet aldrig var de hamnar, men de hamnar alltid någonstans. Och det är gott så. 

4 kommentarer

  1. Känner igen mig! Så viktigt med tid att göra ingenting, annars spricker/exploderar jag liksom till slut. Har med min HSP att göra mycket, tror jag, behovet att landa, sortera intrycken och starta om.

    • Aha? Jag är inte särskilt påläst om HSP, vet bara att det står för högkänslighet. Jag har nog också en släng av det, men med ålder och mognad (?) har det blivit naturligt att ta tid för att processa och omsätta intrycken till egna uttryck – eller vad jag nu ska ha dem till. Det var värre när man var yngre och kände sig som ett UFO så fort man inte funkade exakt som alla andra…! 😉

  2. Haha, det där med ”tio minuters reflektion” är en höjdare! Fast jag har använt den som metod i möten när man fått en svår fråga för att få alla att samla sig lite och spalta ner vad de vill säga innan diskussionen släpps fri. Det tycker jag har varit effektivt: mindre svammel och de som behöver en smula tid hinner åtminstone få chansen att formulera en åsikt innan vi gaphalsar har tagit över.

    Det är naturligtvis inte samma sak som riktig reflektion. Men att lägga in små tysta pauser kan ibland vara välgörande.

    Sedan tror jag att konsultifieringen går att koppla till ditt tidigare inlägg: man får vad man mäter. Eller snarare: man får vad man ber om. Många vill inte sitta av timmar av föreläsningar, de vill ha en quickfix. Och billigt ska det vara!

    Konsultifiering eller ej, jag blir så glad över dina blogginlägg. De ger också möjlighet till reflektion. Tack för det!

    • Jag hoppas att det inte lät som att jag menade att tiominutersreflektioner alltid är fel, för så menade jag inte. Däremot tycker jag mig se tendenser till en jakt på något magiskt ”simsalabim” som ska lösa alla problem som en fingerknäppning. Det är lite snabbmatskultur, och jag tror att det leder vilse. Inte bara till ingenting, utan faktiskt vilse – att det får oss att avfärda bra saker för att de inte går fort nog. Precis som du säger – man är inte beredd att prioritera tid för det man vill uppnå, man vill ha en quickfix och tror därför att det går lika bra med selleri. Det gör det inte. Väljer man snabbmat och avfärdar riktig mat för att den tar för lång tid, då tror jag att näringsbrist (bildlig såväl som bokstavlig) kommer som ett brev på posten.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.