Sista

Sitter på ett café jag TROR var det första jag fikade på i Hamburg, åtminstone ett av de första jag lade märke till och tänkte ”dit kommer jag säkert att gå, ofta ofta”. Det är en ritual; jag har gått från en fika med bästa väninnan här i stan, på fiket som alltid kommer att vara vårt, genom Isemarkt som är Europas längsta gatumarknad och min marknad. På marknaden köpte jag några bitar ost i vagnen där jag alltid köper ost, några oliver och fyllda paprikor i vagnen där jag alltid köpt dem. Jag dukar dem till frukost vid ett fönsterbord på caféet, struntar högaktningsfullt i om man ”får” göra så eller inte.

Det är sista dagen på en semester som varit väldigt mycket ”sista” allting. Sista gången i Hamburg som jag i någon mån hör hit, som staden verkligen är ”min”. Sista gången jag besöker staden utan att vara helt och hållet turist, sista skälvande dagen av den tid vi kallade ”bubblan”.

Det är bitterljuvt. Och så oerhört mycket mer känslosamt än jag hade räknat med.

Gud vad jag behövde den där bubblan.
Gud vad jag behövde den här semestern.

Tårarna väller fram gång efter annan, av ingen särskild anledning alls, förutom den överväldigande floden av känslor, minnen och nostalgi som ryms i avskedet till en stad – och en tid – som betytt så mycket. Barnen då de var små. Tid och utrymme för mig själv att läka. Äventyret vi gjorde som familj, att lära känna en ny stad, ett nytt land, en ny kultur, ett nytt sätt att leva och vara. Allt har vi inte tagit med oss, långt ifrån. Vi har inte ”blivit tyska”. Men efter många år utomlands har vi en annan bild, och lättare att ifrågasätta. Jag tror det. Jag hoppas det. 

Fast alldeles säker kan jag inte vara. Bakom mig har jag ett drygt år då jag förvisso nått ett viktigt personligt mål jag föresatt mig, men i ljuset av vad det kostat mig vet jag faktiskt inte. Värt? Tja, som ritualhandling har det fyllt sitt syfte. Det hade jag inte velat – troligen inte heller kunnat – vara utan. Men nu? Fortsätta så? Business as usual? Nej tack.

Så, det är en brytningstid igen. För att maken flyttar hem, familjen återförenas. Men också för mig själv. För att jag nått något jag strävat efter i sju år. Det är mer en avbockad todo än en trofé att ställa fram och putsa på, men det är en viktig bock. Vad som kommer nu vet jag inte riktigt. Men det måste bli något annat än det varit. För det gamla projektet är jag faktiskt klar med. Abgehackt, som tysken sa. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.