Jag brukar alltid prata om att inte glömma plusfaktorerna, när det handlar om att någon ”har för mycket” och måste ”skruva ner tempot”. Man kan inte bara dra ifrån och tro att energin ska räcka längre då. För vad är det vi skär bort när tiden och orken inte räcker? Oftast våra plusfaktorer. ”Onödiga” glädjekällor som vi plötsligt inte tycker att vi har tid med. Men när man tar bort sina plusfaktorer blir det som en oavsiktlig dubbel negation; som att ta ett steg framåt och två tillbaka. Du tror att du ska vinna tid och energi på att ta bort dem, men det du vinner i tid förlorar du i energi.
Jag brukar alltid prata om det här. Förmana och stundtals lite lagom milt banna vänner och bekanta som pratar om måsten och tidsvinster, och verkar glömma bort plussidan av ekvationen. Strunta i om folk tycker jag är en förnumstig jävel som tjatar om det där, för jag tycker att det är viktigt, att det är det som skiljer en blek tillvaro från ett liv.
Jag brukar alltid prata om det där, men jag blir allt mer varse att prat inte alltid garanterar att man lever som man lär. Hur lätt det är att slinta, tappa greppet, åka med i något man inte tycker sig ha kontroll över och göra precis det där.
”Jag hinner inte vara kreativ. Jag har inte tid för fotograferande. Inget utrymme att läsa böcker, reflektera, skriva brev, upptäcka min omgivning, strosa, promenera, meditera, rita, betrakta. Jag har gjort min prioritering. Det är mitt val. Jag får leva med det och ta konsekvenserna.”
Och sen står man plötsligt där med måstena virvlande omkring sig i ett energilöst vakuum där man inte längre kommer ihåg vem man är och vad man står för, för den man är finns i allt det där man valde bort. I de onödiga glädjorna, i valen man gör – inte i det man väljer bort. I plusfaktorerna, de som ger något tillbaka.
Jag lade ihop årets musiklista för några dagar sedan. Det är lite för tidigt, jag brukar göra det först till jul, i samma veva som Spotify släpper sin årskavalkad. Jag gillar det. Gillar att definiera, eller kanske snarare berätta året genom musiken jag upptäckt och lyssnat på. Soundtrack of the year. Men i år gav ritualen mig en djup rynka i pannan, en besvikelse och en oro. Listan blev nämligen påtagligt mager, och består av en oroväckande stor andel gammal skåpmat. Och samtidigt känns det som att tja, det är ett rättvist soundtrack – hur eländigt det än verkar. Det här var den sortens år. Ett magert år fyllt av idel dubbla negationer.
Jag brukar alltid prata om att inte glömma plusfaktorerna, men när det kom till kritan var jag inte själv något vidare på att komma ihåg dem. Jag tänkte att de får komma tillbaka sedan, när jag har tid igen, men det var fel. De kommer inte på beställning, kan inte avbokas och skjutas upp som mötesförfrågningar i en Outlook-kalender. De har kort hållbarhet, och brist leder till omedelbara – om än subtila – symptom. Håglöshet, leda och orkeslöshet. Tid som förslösas utan att lämna några spår någonstans.
Va? Läggdags redan? Vart tog dagen vägen? Helgen? Livet…?
Jag brukar alltid prata om det där, men det räcker det inte att snacka. Det måste bli verkstad också. Det har gått si och så med det. Ack, den ironin…
Jag vet inte riktigt hur jag ska få in mina plusfaktorer i livet igen, eller vilka det är som ska få rum först. Det enda jag vet är att de måste rymmas, om livet ska kännas som något mer än en blek tillvaro med ett magert och mediokert soundtrack.
