Himmel & Ord

Om bubblors upplösning och saker jag lärt mig om bananskal

| 12 kommentarer

Ja, det finns alltid saker att skriva om.

Jag har faktiskt en slags baktanke med att delta i #blogg100-utmaningen och damma av bloggen precis just nu: Det finns saker jag kommer att vilja skriva om och reflektera över den här våren. Som att bubblan jag levt i de senaste fem åren är på väg att… brista? Nej, inte brista, så dramatiskt blir det inte. Hoppas jag. Snarare lösas upp och upphöra, som en kokong som tjänat ut sitt syfte. Jag vet inte hur mycket egentlig transformation som egentligen försiggått därinne, hur mycket jag egentligen förändrats under åren – men det finns väl bara ett sätt att ta reda på det.

Under sommaren flyttar jag tillbaka till Sverige, och börjar jobba igen.

Jobbet blir både samma och nytt – jag går tillbaka till samma organisation men till en ny avdelning och en ny tjänst. Den största förändringen – ja, förutom att vänja sig vid att jobba på ett kontor med kollegor och kontorslandskap och ringande telefoner hela dagarna igen – är att jag lämnar kommunikation som arbetsfält.

Det gick lite som på ett bananskal – myndigheten har omorganiserats om i flera steg medan jag varit tjänstledig, och i någon av alla dessa omorganisationer hamnade jag på en annan avdelning, som sen i sin tur ombildats och organiserats om. Jag skulle förstås kunna protestera – i samband med första omorganisationen fick jag mejl från indignerade kollegor som menade att jag absolut måste ta upp saken med facket när jag kom tillbaka.

Men jag väljer att inte göra det. Jag väljer att åka med det här bananskalet och se var jag hamnar. Det känns inte fel, tvärtom. Det känns nytt och spännande och lite som det jag skrev igår, om att öppna bloggen igen: Rätt utifrån var jag befinner mig just nu.

Det är ett bananskal, helt klart. Men är det något jag lärt mig om bananskal, så är det att de icke ska föraktas. För man vet aldrig helt säkert vart de leder – men de leder alltid någonstans.

(Dessutom rimmar den nya placeringen, på en avdelning för verksamhetsutveckling, finfint med utbildningen i organisation och ledarskap som jag går nu – och som jag har tänkt försöka fortsätta parallellt med jobbet, i åtminstone någon utsträckning. Fråga mig inte hur det ska gå till, men det är det roligaste av allt jag läst och jag vill inte släppa det riktigt ännu. På sikt tänker jag att jag gärna skulle vilja kombinera alla mina fält: språkvård, kommunikation, användbarhet och ledarskap, och då tror jag att jag hamnar ganska rätt nu.

Fast det där blir ju senare förstås, till en början är jag nog nöjd om jag lyckas lista ut hur man hittar i lokalerna och hur man använder en PC, jag som uteslutande jobbat på mac de senaste åren…!)

Hur det känns? Dödsläskigt förstås. Men också roligt.
Och dags. Helt klart dags.

Under åren i Tyskland har jag fått gott om kommentarer om hur mycket självdisciplin det måste krävas för att distansplugga så intensivt som jag gjort. Det är helt sant. Varje måndagsmorgon är det jag som måste ta mig i kragen och sätta igång med vad-som-nu-ska-göras. Strukturera arbetet, tidplanera, researcha och leverera. Jag är både chef, producent och kund, samtidigt. Så ja, det är tufft och krävande. Rollkonflikt är bara förnamnet, och självdisciplin är ett måste.

Men det som verkligen varit tufft har varit att jobba ensam hela tiden. Att det inte finns någon att växeldra med, ingen att diskutera med, ingen som släpar ut en på lunch när ögonen snurrar i huvudet och deadlinepaniken ryker ur öronen. Det finns bara jag. Jag som är en introvert person och alltid trivts i mitt eget sällskap – fem års ” isolering” har definitivt varit i överkant till och med för mig.

Fast det där med introversion och ensamjobb är ett ämne som får avhandlas i ett alldeles eget inlägg, tror jag.

#blogg100_2015, inlägg 2

12 kommentarer

  1. ”…och saker jag lärt mig om bananskal” Fantastisk rubrik. Håller till fullo med. Men ditt inlägg väcker massor med frågor som kanske inte lämpar sig för att svaras på här. Jag hoppas få svar i kommande inlägg. Eller IRL. Om du kommer tillbaka till Stockholm kanske det går att boka en lunchdejt?

    • Haha, tack – ja, ibland får man liksom till’et…! 😉

      Tja, fråga på du – det finns ju gott om kanaler. Det finns ett och annat jag kommer att skriva om här – framför allt kopplat till min personliga resa under de senaste åren, det är väl där jag känner en lust att summera och reflektera, nu innan ”bubblan” smälter bort.

      Stockholmsluncher har jag inga inplanerade nu, inte förrän till hösten då förstås. Däremot planerar vi eventuellt att ”campa” i villan till påsk, med målarpytsar och luftmadrasser. (Möblerna skeppar vi ju inte förrän i sommar nån gång…!) Det blir väldigt spartanskt, men du är välkommen förbi på en mugg Nescafé om du vill…! 😉

  2. Bananskal är inte att förakta 🙂

    • Verkligen inte! Det är mycket av de bra grejerna som hänt i mitt liv som kommit sig av rena bananskal. Faktiskt!

  3. Jag ser verkligen fram emot att läsa dina tankar om introversion! Som du nog märkt för jag en liten enmannakampanj för att lyfta fram de styrkor som följer med en introvert person, och att sudda ut fördomarna om introverta som enstöringar och allmänt socialt inkompetenta.

    Härligt att den här bloggen vaknar till liv igen! Kram!

    • Ojdå – nu fick jag nästan lite prestationsångest här, det är inte så att jag planerat något genomtänkt och välbearbetat inlägg om det, utan mer att jag insåg igår att texten skulle skena iväg alldeles om jag började skriva om det också då… Men visst – nåt kommer det.

      (Däremot är det inte säkert att du håller med om vad jag nu kommer att skriva – för rätt ofta känner jag inte igen mig i artiklarna du brukar dela heller… Men det är väl bra, så får vi tillfälle att diskutera! 🙂 )

  4. Kul att du tog tag i bloggen igen. Fortsätter följa dina ord antingen det handlar om bananskal eller andra halkövningar. Bananskal är förresten väldigt bra att halka iväg på. Alltid intressant att se var man hamnar. Har farit iväg rätt långt på en del av dem, t.o.m. ända dit där de växer. 🙂

    • Hej Susanne och tack för senast! 😉

      Tja du, halkövningar av allehanda slag är väl livet rätt fullt av skulle jag tro – så det blir det nog mer av. Halka är jag bra på! 😉

  5. Välkommen tillbaka. Både till bloggen och till den där världen. Jag tror att det blir alldeles utmärkt att komma in i en ny roll, på ett nytt ställe och i ett nygammalt sammanhang.

    • Tack – och tack! Ja, det känns faktiskt väldigt roligt och spännande. Och nytt – rejält nytt. Ska bli skoj! 🙂

  6. Så kul att du är tillbaka! Ser fram emot fler inlägg! 🙂

    • Tack! Ja, stay tuned – jag har ju att göra ett tag nu för att få ihop mina 100 inlägg… Känner mig redan rostig, det märks att jag legat av mig med bloggandet…! 😀

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.