Jag är hemma igen, men bilden ovan är faktiskt inte tagen i Sverige. Eller överhuvudtaget under helgen som gick – då blev det liksom inga bilder alls, fast kameran var med hela tiden. Det var för mycket annat hela tiden – tider att passa, grejer att släpa, föreläsningssalar att jäkta till. Det infann sig aldrig någon fotoro – än mindre någon fotolust.
(Och igår gick jag ut en promenad här i stan, utan kamera. Gissa vad…? Ja. Jag saknade den ungefär hela tiden.)
Den här bilden hittade jag i gömmorna istället. Den är åtminstone från den här hösten, från en av alla promenader jag gjort här i stan. Jag tycker om den. Den får mig – lustigt nog – att vilja måla. Tja. Vem vet? Det kanske blir en akvarellvariant också, så småningom.
***
Trots fotobristen var det en fantastisk helg. Jag var på föreläsningar om handlade om stress, kris, konflikter och svåra samtal – och det var enormt inspirerande, hur tokigt det än kan låta.
Men det är faktiskt inte så hemskt tokigt egentligen. För visst är det här svåra saker, men den här helgen har vi fått lära oss att med vettiga verktyg går det att hantera det mesta. Det viktigaste är att inte blunda eller försöka ducka, utan lösa problemet – sådant det nu är. Jag har varit med om att i en organisation vetat om att det finns problem, men just de problemen som finns verkar för komplicerade och tunga att lösa – så då har man konstruerat några andra, mer hypotetiska problem, och satt sig för att lösa dem istället. Då får man det på något sätt att se ut som att man på allvar tar tag i sina problem – fast man i själva verket går i vida cirklar runt dem.
Jag fick också anledning att fundera mer över den där liknelsen med örnarna som jag skrev om på tåget då jag åkte upp. Det har varit något i den som skavt och inte riktigt stämt in för mig – trots att jag är så förtjust i den. Under krisföreläsningen insåg jag varför. Malin Crona, som skrev den från början, utgår från den mödosamma prestationsresan mot utmattningsdepression, med fokus på det lyckade goda uppdraget och den snöpligen uteblivna triumfen. I mina tankar ligger fokus på den mödosamma resan hem, genom ett trasigt och ont och svartbränt land. Till Mordor, tänker jag, kan man komma längs tusen vägar, och de vägarna är alla unika, individuella. Två människors väg dit är aldrig lika.
”Livet är som en schweizerost” sa föreläsaren under föreläsningen om krishantering.
Hon beskrev en kris som att falla ner i ett djupt hål. Jag tänker lite på kaninhålet i Alice i Underlandet, eller ett maskhål genom universum. Fast det här hålet leder direkt till den där trasiga och onda platsen dit inga örnar kommer för att ta en hem igen. Till ditt inre Mordor, samma plats som i Malin Cronas beskrivning.
Jag antar att det är en viss skillnad. Att själv mödosamt och med livet, hälsan och förståndet som insats, kämpa sig fram till domedagsberget, bara för att inse att uppdraget var en återvändsgränd och du är fast där med din utmattning. Eller att falla dit – handlöst, aningslöst, med inget annat än en stor, plötslig sorg och ångest som bagage. Fast jag vet inte om skillnaden är så väsentlig egentligen – inte när det gäller var man hamnar, och vandringen man måste göra för att komma hem igen.
”Livet är som en schweizerost. Och några ostar är håligare än andra”, lade hon till.
Hon använde ordet ”krisvana” om dem som lever i håligare ostar än andra – ett ord som fick det att svida i hjärtat. Men det är sant. Ibland kommer det nya hål redan på vägen hem, medan du fortfarande är kvar i ditt Mordor. När du tumlar nedför ett sådant kaninhål, innan du ens hunnit hem efter det förra… det är då du kommer verkligt vilse.
(Krisvana skulle göra vägen tillbaka lättare, menade föreläsaren – men det är nog den enda punkten där jag inte håller med henne.)
Sedan är det ju den där frågan… När du väl gjort den där vandringen, kommer du då hem som Frodo eller som Sam? Vi pratade under föreläsningen om att det man kommer hem till, ens ”normala värld” – ens Fylke, för att hålla fast vid Tolkien-metaforen – är en värld som inte vandrat från Mordors mörker och ondsinta väsen och förändrats i processen. Fylke förväntar sig att vi ska komma tillbaka som dem vi en gång var – innan vi föll. Och det kan vi inte.
Jag tänker att det är en slags kris i sig, eller snarare det sista hindret vi möter på vägen från Mordor. Det lömska sprattet att vårt gamla hemma inte längre är så hemma som det en gång var. Att vi också, utöver att hitta tillbaka, måste hitta ett nytt ”hem”, ett nytt jag och diverse nya sanningar.
Som sagt – en högst inspirerande helg, trots allvarsamma teman. Eller möjligen just därför.
