Idag är jag lite krasslig. Det kröp på på eftermiddagen efter en högst normal morgon med högst normal träningsform (och därtill sällskap under träningspasset av ett par kopulerande koltrastar på soptunneskåpet utanför. Tur det var ett fönster emellan, annars skulle jag ha blivit generad). Trött och matt, orkeslös och håglös, grå och trist.
Men känner jag mig själv rätt, kommer jag att vara i skick som ny (nåja…) igen imorgon bitti. Det brukar gå fort på mig, nämligen. Intensivt så länge det varar, men går över innan man överhuvudtaget hinner säga ”nedsatt allmäntillstånd”.
Jag brukar tänka att det är mitt immunsystem som vädrar skit-i-systemet, och sätter in det fulla kavalleriet för att mota bacill-Olle i grind. Att medan jag ligger och gruffar i soffan och inte orkar vare sig följa en barnfilm på TV med kidsen eller hämta glass (DÅ är det illa!), pågår kriget i min kropp. Och allra oftast slutar det med att jag inte ens blir sjuk.
En välsignelse jag har vett att vara oändligt tacksam för. Det har inte alltid varit så och jag vet mycket väl att ett starkt internkavalleri inte är något att ta för givet. Men just idag har jag alltså varit helt sänkt, och legat i soffan som en blyfylld trasdocka. Och med en högst matchande humornivå – som fick mig att skratta så jag grät åt de här båda videoklippen. (Som sagt – jag var rätt risig där ett tag…!)
