One of those days

Jag vaknar på morgonen, raglar ur sängen till skrivbordet. Röran där är obeskrivlig; travar av uppslagna böcker, virrvarr av pennor, postitblock, kompendier, en gammal kaffekopp, ett antal avställda kameraobjektiv, en skål sötvattenspärlor samt ungefär en miljard andra saker.

Jag låtsas inte se, rakar undan det värsta och sätter mig att studera.

Lexikogrammatisk formanalys. Boken är – enligt välinformerade källor – ”ett standardverk”, men för mig är den minst lika rörig som skrivbordet. Allt är nytt. Allt går att blanda ihop – och jag gör det också. Hur var det med prepositionsfraserna egentligen? Och ordbildningarna? Verbalsubstantiven? Och vad var det för skillnad mellan genre och diskurs egentligen?

Jag ringer ett par viktiga samtal: Person A är inte anträffbar, men jag får i alla fall veta att hen sitter i möte och när jag kan försöka igen. Person Bs telefon ringer ensam och övergiven på ett förmodat tomt kontor. Alla tre gångerna jag ringer. Första gången muttrade jag väl lite. Andra gången småsvor jag en stump. Tredje gången strilade en tunn rökslinga ur mitt ena öra medan jag skrev mitt ärende i ett epostmeddelande – men den verkliga irritationsbomben kom när jag omedelbart fick ett autosvar om att person B i själva verket är ledig hela veckan. Men så koppla om din telefon då, människa! fräser jag ilsket åt epostmeddelandet.

Så får jag syn på klockan och paniken stiger. Jösses, barnen! Det är ju sportlov och jag har utlovat aktiviteter. Idag blir det bio. Men de kanske skulle ha någon form av lunch i sig innan dess? Människan kan inte leva av popcorn allena…? 45 minuter senare är köket städat, lunch lagad och uppäten samt sportlovsfirarna utjagade ur lägenheten. Stämningen är uppsluppen, precis som det ska vara. Bion avnjuts med popcorn och insmugglad flaskläsk, eftersom biografen bara tillåter sina egna hopplöst spillvänliga pappbaljor.

(Vi såg Snödrottningen, en Disney-produktion synnerligen vagt baserad på HC Andersens saga. Barnen var begeistrade, själv vill jag läsa originalet på nytt efter att ha sett filmen. För nog var det väl flickan som räddade pojken i den ”riktiga” sagan? Den versionen kunde dock inte Disneys animationsstudio fördra, herregud hur skulle det se ut…? Bah.)

Sen hem, tillbaka till telefonen och skrivbordsröran och nominalfraserna. En timme, innan jag själv måste iväg till en inbokad tid hos en sjukgymnast som hjälper mig att inte få crazyhuvudvärk av skrivbordsarbete. Jag hinner mejla både person B och den person C som hen hänvisat till, samt upptäcka att jag har ytterligare en inlämningsuppgift som tydligen ska in just under sportlovsveckan, och följdaktligen mejla min lärare, person D, om att den kan komma att bli fråga om en lätt försening där.

Efter sjukgymnastbesöket, som gått ut på en föreläsning i kontorsergonomi (som jag hört förut) försöker jag boka en Car2Go för att åka till gymet, men bokningsappen strejkar. Bussbiljetten har jag glömt hemma, och förresten går det ingen buss i rätt riktning därifrån jag är och det är för långt att gå.

Bestämmer med maken om skjuts, försöker köpa kaffe medan jag väntar. ”Vi stängde klockan 18” snäser kassörskorna i inte ett utan TVÅ ännu fullsatta caféer med olåsta dörrar. Klockan är 18.04.

Där någonstans rann luften ur mig. Jag klampade hem och gav fan i att åka till gymmet överhuvudtaget, sur och trött och frustrerad över en stressig dag som gett så dålig utdelning i form av avprickade punkter på todo-listan.

One of those days.

Sens moral med detta långa, gnällbetonade inlägg? Tja, att det är lite mycket nu, kanske? Och att det är förbaskat svårt att få nåt gjort när man samtidigt ska försöka underhålla och ge två barn ett skojigt sportlov, när alla de känner är i St Anton och åker skidor, medan de bara är hemma. Ja, nåt sånt.

2 comments
  1. Väl beskrivet! Precis så är så många dagar i livet. Jag har börjat fundera om det inte är så som de flesta dagarna är. Och att det emellanåt smyger sig in någon dag när jag faktiskt får saker gjorda, inte bråkar om borttappade regnkläder, känner mig sedd och bekräftad och lyckas att se och bekräfta människor i omgivningen. En klokare (antagligen) och mer välformulerad (definitivt) man beskrev det såhär: http://youtu.be/BteIwbKU_iQ

    1. ”Alla dagarna som kom och gick, inte visste jag att de var livet”…? 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.