Om en Storm i en blå/rosa nappflaska

Jag har ganska många kompisar som läser bloggen Confessions of a Neurotic Attentionwhore, så givetvis hamnade jag också där till slut. Hon postar oftare än jag hinner med att läsa, så det blir ganska många inlägg som faller i den eviga ”mark-as-unread”-glömskans träsk, men jag har ändå läst tillräckligt mycket för att börja fundera på saker jag kanske aldrig skulle ha tänkt på annars.

Ja, ja, skäms på mig. Men bättre sent än aldrig, i alla fall?

Inte minst detta med barn och kön, som är det tyngsta och oftast återkommande temat i Lady Dahmers blogg. Som när hon gick i taket för att dagispersonalen avslöjat för hennes dotter att hon var en flicka. Min första tanke var: ”Amäh, vadårå…?” – men sen började jag fundera. Kanske fundera på allvar för första gången. Framför allt tänkte jag på hur automatiskt det där går, hur vi inte ens tänker på vad som ligger i de där etiketterna: ”pojke” och ”flicka”. Hur vi inbillar oss att de ”inte spelar någon som heeeelst roll” – men ändå blir väldigt provocerade om någon ger sig till att ta bort dem.

Idag läser jag om kanadensiska barnet Storm, vars föräldrar valt att helt enkelt inte tala om ifall barnet är en pojke eller en flicka. Motiveringen är att hen själv ska få upptäcka och skapa sig sin identitet, utan att bli styrd av könsrelaterade förväntningar från omvärlden. Jag tänker att det nog blir svårt, att skapa sig en identitet tar ju en stund. Men jag tycker att idén är oerhört intressant och jag hoppas att de lyckas med det de föresatt sig.

Inte minst intressant är att läsa den här reaktionen, som nog egentligen var det jag ville dela här – för att den så tydligt visar hur präglade vi är. Varför måste folk bli provocerade av att ett föräldrapar väljer att inte berätta för kreti och pleti vad deras bebis har mellan benen? Det handlar om vad barnen har att kissa med – det är allt. Åsa Erlandsson skriver i sin kommentar:

Jag förstår vad lille/lilla Storms föräldrar försöker göra, en eloge till det, men tyvärr funkar det inte.

Bah. Jag blir provocerad av den provocerade reaktionen – trots att jag själv verkligen inte hade någon genomtänkt genus-strategi när mina egna barn var sådär små. Såhär i efterhand, och när jag läser det här kan jag ångra det – men jag vet faktiskt inte hur jag skulle bära mig åt för att backa bandet NU.

Jag tror inte att jag gjort några direkta klavertramp, utan mest gått aningslös genom den tiden – så som jag misstänker att de flesta gör. När äldstingen hade en period då han varje dag var iförd paljettklänning när jag hämtade honom på dagis, var det aldrig JAG som sa åt honom att klänningar bara är för flickor. Men NÅGON måste ha gjort det, för efter ett par veckor slutade han ta på sig de fina klänningarna i utklädningslådan – med motiveringen att klänningar bara var för flickor. Och även om det där inte kom från mig, så deklarerade jag heller inte krig över det –  även om den sved lite någonstans. Det borde jag ha gjort. När jag nu tänker efter.

Så – i artikeln om Storm säger hans föräldrar något om att de måste ägna alldeles för mycket tid och energi åt att förklara varför de gjort valet att hålla barnets kön hemligt. Folk ifrågasätter, kritiserar, argumenterar emot. Men jag tänker, att även om det inte är deras syfte med att fatta det här beslutet för sitt barn, så är det bra att exemplet lyfts och sprids. Så att första ”Amäh, vadårå”-reaktionen kan få utvecklas till ett eftertänksamt ”Jaha? Kan man tänka så också?”

För jag tror att ”Jaha”-fasen är viktig. Ingen går direkt från ”Amäh, vadå” till ”Nu ska vi bli hen och henom med varann allesammans!” – det måste helt enkelt klämmas in en jäkla massa förvånade ”Jahaa…” på vägen.

Och jag har åtminstone kläckt ur mig ett av dem.

 

5 comments
  1. Kul med en kommentar från Tyskland! *ler*

    Här varnar man nu för ALLT – oavsett varifrån det kommer. Vi har haft ett fall av EHEC i Nordrhein-Westfalen. Nu läste jag någonstans att EHEC normalt finns i rått kött….
    Snart vet man inte vad man ska äta.
    Lite hysteri över det hela. Jag har ätit tomater idag och senare blir det sallad! Basta!
    Fast vältvättad sådan.
    Ha en skön helg!
    Kram Elle

    1. Jo, det kan nog vara lite hysteri på sina håll – fast här uppe tycker jag nog ändå att försiktigheten är befogad. Men – hoppas eländet är över snart…!

      Pssst…! Du kan svara på kommentarer i din egen blogg, jag kollar efter svar där! Blir så knepigt lösryckt om kommentarerna ligger på olika ställen. 🙂

  2. Du tror visst ändå det är en han? 😉
    Du skrev ”hans föräldrar”. Visst är det intressant hur språket tvingar en ta ställning?

    1. Åh tusan – det märkte jag inte ens…! 😀 Jag undrar om jag skrivit ”hennes föräldrar” om jag själv haft döttrar… Misstänker det faktiskt.

      Men visst – rent språkligt tycker jag väl nånstans att hen och henom är småkrystade konstruktioner, men återigen… Det ÄR intressant att se vad som händer när man tänker bort dem!

  3. […] Himmel och Ord gör en intressant sammanfattning och reflektion runt vad föräldrar som låter bli att säga vad deras barn har för kön försöker att uppnå. Det har definitivt sina poänger. […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.