Bonjour tristesse?

Jag har inte så mycket att tillföra just nu, känner jag. Jag önskar att hösten alltid var vacker, klar och hög, fylld av ljus och trolldom. Men det är den ju inte. Mestadels är den blöt och sörjig av halvt förmultnade löv som ligger nedtrampade i gatsmutsen, täckt av en gråtung himmel och det ständiga, liksom klistriga ljudet av trafik på blöta gator. Jag har stövlar och ullkappa och borde inte ens tänka på att gå ut utan paraply – fast jag kan inte heller förmå mig att släpa på eländet vareviga dag heller.

(Måndagsmorgonen efter Halloween var stan dessutom dränkt i krossade ägg och hårmousse som de ”söta små spökena och häxorna” hade kletat in gator, buskar och papperskorgar med. Happy Halloween, gubevars…)

Jag är håglös och trött, lifvet känns segt som sirap just nu – och jag har inte ens någon vilja längre. Är inte det lite skrämmande? Jag vill ingenting. Kan inte komma på en enda grej jag har lust med, faktiskt. Gå i ide, möjligen – fast det är jag ju samtidigt alldeles för rastlös för. Nej, jag får nog leva med min splittring just nu, rida ut den och vänta på bättre tider.

Solnedgången är fotograferad i Växjö, vi gick förbi den här lilla strandremsan precis när solen passerade genom horisontlinjen av granskog på andra sidan sjön. (Nej, det är inte Växjösjön, men jag kommer inte ihåg vad den här sjön heter. Norr om stan ligger den i alla fall.) Ena stunden var det ljust – nästa stund var kvällen ett faktum, som om någon knäppt på en strömbrytare. Märklig känsla. Det är rätt sällan man är DÄR när det händer, känns det som.

Någon NaNoWriMo blir det inte för mig i år heller. Jag orkar inte, hinner inte, kan inte pressa in en grej till i livet just nu. Energiballongen läcker som ett såll, jag måste vara smartare än att vilja en massa. (Aha…? Är det därför viljan sprungit och gömt sig? För att jag är ”smartare”? Fan tro’t…) Det känns lite surt – inte så mycket för att jag egentligen skulle ha velat göra det där NU, men för att det verkar dyka upp saker vartenda år som gör att det aldrig blir av. Jag får tydligen finna mig i att det inte är meningen att jag ska göra NaNoWriMo – och DET känns surt.

Men jag överlever garanterat det också.

5 comments
  1. Jisses. När jag är håglös är det knappt att jag orkar skvalpa över tröskeln på kvällskvisten. Och du fångar så’na där solnedgångar! Jag hyllar detta faktum, liksom all den inspiration som givetvis finns där nån’stans strax bakom ditt vänstra öra. Den bara retas lite med dig.

    1. Tack! Nu var ju inte bilden tagen just i den där håglösa fasen – men vem räknar…? Du kanske får lägga till Växjö på dina Sverigeeskapader? Det är inte SÅÅ långt från Tjörnarp… 🙂

  2. Jag instämmer till fullo med föregående kommentator-talare i detta inlägg!

    Bara poesin i din tredje mening i inlägget. Aaah!

    1. Äsch då… Tack, vännen!

  3. Haha, hm, förlåt, fjärde meningen, menar jag. =)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.