Om syndigt bokfrosseri och mänsklighetens undergång

Det är inte utan att jag känner mig lite syndig – för utöver de 43 Adlibrisböckerna jag ska frakta genom norra Europa, har jag plockat ut en hel drös böcker ur moderns bokhylla (inte Den vita stenen, som jag efterlyste för någon vecka sedan, så om någon av er som läser har den så är jag fortfarande spekulant…!). En halvmetershög ungefär. Mest barnböcker – gamla bilderböcker och sagoböcker som jag läste som barn, och så Nils Holgersson som jag tappert försökte läsa, men aldrig kom igenom.

(Fast jag kom nog halvvägs, vilket får anses behjärtansvärt tappert av en 8-åring.)

Och så två böcker som jag också försökte läsa som barn, men nog var lite för liten för: Wolodjas bröder av Juri Korinetz kom jag igenom, och jag vet att jag förstod att bokens innehåll bitvis var symboliskt – men om jag verkligen förstod att dechiffrera koden vete tusan. Boken handlar om en pojke som ensam beger sig genom den ryska tajgan för att ta sig till sin farfar – och han känner brödraskap med myrorna, så det är dem bokens titel syftar på. Jag minns en inlevelsefull beskrivning av hur pojken fångar och tillreder en harr (fisk) – men sen minns jag inte så värst mycket mer – förutom några av pojkens märkliga (lätt psykedeliska – av hunger, efter harren han fångar i början av boken vet jag inte om han får något mer i sig). Men jag vill ändå läsa om den nu, för att se vad mitt vuxna jag tycker om boken.

Och så en bok som heter Vargmonstret, som hade ett fantastiskt vackert… eller åtminstone fascinerande illustrerat pappomslag – fast det är numera  försvunnet. Omslaget gjorde boken helt oemotståndlig för mig, men den kom jag inte igenom. Knappt halvvägs tror jag. Författaren, Tadeusz Konwicki, är polsk och båda de här böckerna lockar mig just för att de är från östeuropeiska länder – ett steg från den vanliga slentrianvästerländska kulturen som man är så van vid.

Jag har haft svårt för klassisk rysk litteratur – jag tycker att de ryska författarna är så sjukt pladdriga, både Dostojevskij och Bulgakov som är de två jag lagt mest energi på att försöka ta mig igenom. Bah. Jag ger upp bara jag får första antydan till pladder – jag orkar inte med sådant, där man i princip får fånga upp berättelsen i förbifarten, GENOM det där pladdret.

Men Korinetz var (är?) ryss – modern ryss, Wolodjas bröder kom ut på 70-talet någon gång – och där minns jag ingen sådan pladdrighet. Om jag lyckades ta mig igenom den som 9-11-åring, så måste det ju ha funnits något fascinerande med den – kräsen vid läsningen var jag redan som barn. Till skillnad från Astrid Lindgren, vars essäer, artiklar och texter om barns läsande jag läst idag – samlade i boken Det gränslösaste äventyret. Hon säger sig ha läst allt hon kom över, urskiljningslöst och okritiskt.

Det fanns inte så många böcker i hemmen på den tiden, skriver hon. Jag funderar på skillnaderna mellan hennes värld och min – och mina barns värld. Hur vår värld förändrats – hur vi förändrat världen på bara de ynka 100 år som gått sedan hon växte upp, och hur den förändringen påverkar oss som människor. Hon skriver om barns läshunger, och hur läsningen berikar barnens naturliga lek – och jag tror henne, det gör jag… Men jag ser också hur barn lever annorlunda idag. Idag är det dagisliv med samling och grupp och rytmik och utflykt och temaarbete och mellis och… Små barns verklighet är inrutad på ett sätt som den nog inte var på den tiden Astrid Lindgren var barn. Små barns möjlighet till frihet och fantasilekar är begränsad av att den ska inrymmas i en ”verksamhet”.

Barnen – och vi vuxna – har ord och budskap omkring sig varje vaken sekund, men har kanske ändå aldrig haft så ont om ”näring för fantasin” som nu. Vi är stressade, våra barn är stressade – och vi väljer minsta motståndets lag. Av nöd och tvungenhet, absolut. Men vart leder det?

(Jag famlar efter varje ord här, det är svårt att hitta rätta vägen att sätta ord på det jag känner och tänker när jag läser Astrids förvisso mycket kloka ord om barns behov av läsning och böcker som näring för fantasin. Jag känner igen mig och tror henne i det hon säger… men samtidigt är världen hon beskriver så oändligt långt ifrån den värld jag ser omkring mig idag.)

Jag tänker på en artikel jag läste häromdagen, om en studie som visar att kreativiteten minskar hos barn av idag, jämfört med barn för 50 år sedan. Det är skrämmande – men kanske mest skrämmande att det inte förvånar mig. Inte det minsta.

(Här finns också en bloggpost som kritiserar artikeln – på ett bra sätt, tycker jag. Men instinktivt är jag ändå böjd att se mönster i vårt samhälle och vår moderna livskultur, som i vart fall inte gagnar kreativiteten, vare sig hos barn eller vuxna.)

Jag tänker på hur vi lever idag, på löpandebandsprincipen som ordnar mänskligt varande enligt en logik som går ut på att maximera produktiviteten under en livstid. Formeln lyder: födsel, dagis, skola, utbildning, jobb, pension, död. Det personliga utrymmet är litet – och visst, det var litet även i ett bondesamhälle… Men där fanns en naturlig logik – den följde årets och naturens kretslopp. Idag är logiken alltigenom konstruerad, ett artificiellt system som glömt bort – eller helt enkelt inte rymmer något värde för ”det mänskliga i att vara människa”. Livet i sig har inget värde.

Och någonstans mitt i den tanken börjar jag fråga mig på vilket sätt vi egentligen är annat än batteriodlingarna i Matrixvisionen – inte bokstavligt och köttsligt, men bildligt och andligt.

Att barns förmåga till kreativitet och nytänkande minskar är mer än skrämmande. Det är början till mänsklighetens undergång. Det är början till att skräckvisioner som 1984 och Matrix (återigen i bildlig mening) blir verklighet. För om vi förlorar förmågan att tänka nyskapande och kreativt – så förlorar vi förmågan att utvecklas. Och om vi förlorar förmågan att utvecklas… Ja, det säger ju sig själv. Då har vi ingenting. Då ÄR vi ingenting. En drös batterier som håller igång de produktionsprocesser vi en gång skapade – men för länge sedan glömt bort meningen med.

2 comments
  1. Nej, kreativitet premieras inte på något sätt – vare sig bland barn eller vuxna. Att ett barn ”har fantasi” är snarare något negativt (verkar ofta användas synonymt med att ett barn ljuger) och bland vuxna sorteras oliktänkande (och olikpresenterande) bort i arbetslivet – trots att det finns en del studier som tyder på att det behövs. Själv använder jag dagligen såväl fantasi (i brist på bättre, mer ”seriösa” ord) som inlevelseförmåga för att försöka förstå mina patienter på bästa sätt.

    Min förhoppning är att det snart svänger igen – mer utrymmer för lek och fantasi, i alla åldrar!

    1. Det som skrämmer mig mest är nog vuxenvärldens sätt att (på många håll, ska jag säga – självklart finns undantag… Fast man skulle önska att det vore undantagen som vore regel, istället för tvärtom) främst premiera förmåga att rätta in sig i leden.

      Kejsarens nya kläder har aldrig varit mer aktuell än i vår kära, intellektuellt förfinade (bah!) nutid.

      Hm – jag misstänker att det närmaste året kommer att bjuda fler inlägg i den här frågan…!

Lämna ett svar till jenny_li Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *