Sagan om en bok

Så mycket som jag tjatat om den här stackars boken, nu kommer äntligen bildbevisen! Jag hoppas att ni inte förväntat er ett under av perfektion (om ni gjort det måste ni vara mycket nya läsare, ni som hängt med ett tag måtte väl känna mig bättre än så… eller?), för den är skev och vind och skrynklig i ryggen – men den är gjord från scratch och den lär hålla att jobba med i ett år eller hur länge den kan tänkas vara!

Man börjar alltså med en bunt dubbelvikta papper. Man lägger pappren i varandra – 4-5 stycken i varje bunt, eller ”signatur”. Min bok innehåller 15 signaturer, och jag valde att göra signaturer med blandade slags papper. Ritpapper, akvarellpapper, transparent ritpapper, kvistpapper och gammalt notpapper. Vart och ett av dessa papper lär lämpa sig för olika tekniker, och tanken är att jag ska upptäcka vilket under resans gång – och även lära mig själv att anpassa min teknik och mitt sätt att jobba med materialen efter hur pappret uppför sig. Spännande.

Här har jag redan börjat grundmåla pärmen – tänkte inte på att fotografera från allra första början. Den är hursomhelst loss-skuren från en gammal diktsamling jag köpte för 15 spänn på Myrorna. Helgerån att skära i böcker, tycker somliga – kärlek och återvinning säger jag.

Det trickigaste var att sy ihop signaturerna. Här körde jag fast flera gånger. Konstruera sy-ramen (av en gammal bok, typiskt nog!), hitta rätt slags tråd, lista ut hur man skulle göra… Det tog ett tag. Huvudprincipen är dock att man syr fast signaturerna vid fem tvärgående snören, som så att säga håller ihop och stabiliserar bokens rygg. Högst upp och högst ner sys signaturerna helt enkelt ihop.

Nästa bok jag binder kommer jag att göra med så kallad ”koptisk” bindningsteknik, och som jag förstått saken är det ungefär samma teknik som jag använt högst upp och längst ner. Vad jag inte förstått är vilken funktion tvärsnörena fyller, och varför man väljer den här bindningstekniken istället för den koptiska – som verkar väldigt enkel och alltså görs utan syramar och elände… Men det får jag återkomma om när jag utvärderat den varianten!

Sista momentet för att göra själva ”textblocket” som de kallade det i boken jag använde som instruktion (för mig är ett textblock något helt annat, men okejrå) är att limma de hopsydda signaturerna. Jag föll till slut till föga och inhandlade en hel jäkla liter bokbinderilim för sjukt mycket pengar – för att jag inte hade lust att lägga SÅ mycket tid och energi på ett projekt… bara för att sen fucka upp det med att blaska på ett slags lim som inte funkade. Köper man åtminstone bra grejer, har jag lärt mig, så kan man inte skylla på den saken – då är det bara upp till en själv. SBS*-problematiken kommer man liksom inte undan… (* SBS = Skit Bakom Spakarna)

Enligt boken räckte det med att limma och låta torka, men jag ville gärna ha hängslen OCH livrem, så jag gick och köpte en bit tunt linnetyg och lade över den limmade ryggen och blaskade på ett lager lim till. Det blev inte vackert, som ni ser, men förhoppningsvis håller det ihop ytterligare lite bättre med den. Textil är ju både slitstarkt och flexibelt – oslagbart på så sätt. Det jag lärt mig är att jag inte skulle ha låtit tyget gå ända ut i kanten. Det ser inte särskilt snyggt ut och det syns under bokpärmen också.

Nån gång ska jag lära mig att sätta ett snyggt prydnadsband där – men det fattade jag inte den här gången, utan hoppade helt över.

Den färdiga boken verkar som sagt robust och tålig, och låter sig läggas uppslagen såhär. Tekniskt sett borde jag ha kantskurit alla sidorna i det här läget, men jag bestämde mig faktiskt för att jag gillade det ojämna och småslarviga – och struntade i det!

Såhär ser boken ut, fix och färdig, med pärm och allt. Jag har satt en embossad bit cardstock över Esaias Tegners profil som var präglad i pärmen från början. Jag vill nog göra något annat med den än bara ha den övermålad och anonym såhär, men till dess jag kommer på vad tycker jag att det funkar såhär. Den ser lite brokigare/skitigare ut på bild än den är i verkligheten, men jag kan också tycka att det blev lite för mycket… Men fördelen med akrylfärg är att det bara är att måla över om jag tröttnar!

Tanken med boken är att den ska vara en slags dagbok, fast kanske mer bearbetad än bara ett ställe där man vräker ur sig vad som faller en in. Det blir ju också naturligt så, om man ska göra något konstaktigt med varje sida. Första uppslaget är insidans pärm och en sida om nästa års nyårslöften. Den med god syn och stor nyfikenhet kan ju läsa dem här – annars misstänker jag att jag kommer att ”officiellt” kommentera dem inom kort.

Jag blev ganska nöjd med dem – inte minst för att de är saker jag utlovar till mig själv, snarare än löften jag avkräver mig mig själv. Det är en liten skillnad – men den är viktig, åtminstone för mig. Dessutom är det saker jag föresätter mig att lära mig, och att lära saker är ju alltid trevligt och positivt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.