En duktig flickas dilemma

Nej, det var inte alls meningen att jag skulle ”slösa bort” två inlägg på raken igår kväll. Jag är bara inte riktigt kompis med WordPress IOS-app. Den lämnar en del övrigt att önska vad gäller användargränssnittet, om man säger så.

(Jag tror att de försökt tänka lite fiffigt, men sen kört användartester enligt klassiska modellen ”fråga-bland-polarna”. Klassiskt, som sagt, men inte särskilt effektivt…)

Nåväl, eftersom jag redan blogghojtat om både pysselträffen och boken jag ska få med mig hem i helgen, får jag nu improvisera lite kring en grej jag tänkt på sedan förra helgen. Förra helgen var jag på seminarium om en textanalysuppgift vi gjort i språknördkursen. Uppgiften var svår – eller åtminstone snärjig, eftersom den inbegriper att applicera en modell som i princip kräver en hel bok att redogöra för.

(Boken är dessutom såpass informationstät och ”kompakt” i sitt språk, att jag använder den som exempel i nästa uppgift, som handlar om läsbarhet och begriplighet…)

Hursomhelst, jag var rätt nöjd med min analys, och tyckte egentligen att det var ganska roligt att jobba med det där – trots att det var snärjigt. Få se om jag kan visa delar av uppgiften senare, den är lite intressant. Inte minst var det intressant att upptäcka hur mycket som gick att utläsa ur en textanalys av två annonser som egentligen bara innehöll ett par ynka rader text vardera…

Efter min redovisning kommenterade läraren några punkter för komplettering, men var noga med att poängtera att jag inte behövde komplettera något för att uppnå ”godkänd nivå”.

– Nähä, sa jag. Men jag kan komplettera för att få VG på uppgiften?
– Ja just det, svarade läraren.
En kurskamrat inflikade då:
– Varför vill man ha VG egentligen? Har någon någonsin visat sina universitetsbetyg i något sammanhang?

Två saker ska jag nämna här:
1) Det här är ingen sån där kom-aldrig-ur-pubertets-attityden-person, som livet genom upprepar gymnasietidens mest ställda fråga (ja, du vet… ”kommer det här på provet?”). Hen har en skön integritet, skriver bra, väcker intressanta frågor. Favvokursare.
2) Jag håller faktiskt med. Universitets-VG är en rätt fjantig historia egentligen. Jag har aldrig visat upp ett enda VG för någon, eller behövt skämmas över ett sketet G på någon kurs heller. Att jaga VG är rätt fånigt egentligen, om ni frågar mig.

Samtalet fortsätter:
– Nej, sa jag. Det har du rätt i, men det kan ju vara lite roligt för ens egen skull i alla fall.
– Jaa, flikade läraren in. När jag var student mådde jag dåligt om jag inte fick VG på kurserna.

(Vi tar paus här ett ögonblick och begrundar detta.)

Jag tror att jag sa nåt om att ”nä, må dåligt har jag lagt av med”, och kanske var det förresten här jag sa det där om att det kunde vara roligt för ens egen skull, men de där orden fortsatte ringa i huvudet. Ringer fortfarande, fast en intensiv halvvecka har gått sedan dess.

Jag hade tänkt komplettera upp den där jäkla uppgiften. För att den var rolig att jobba med, och för att jag själv var nöjd med det jag lämnat in. Fånigt egentligen, men varför inte. Men nu var det som om jag drabbades av akut, galopperande allergi mot detta duktighetssyndrom, och på rent trots vägrar lägga mer tid på en redan bra analys, för att försöka få ett högre betyg som ingen någonsin kommer att titta på och som knappast kommer rendera mig vare sig löneförhöjningar, akademiska titlar eller guldstjärnor i himlen.

Lär jag mig mer om ämnet genom att förtydliga min problemformulering och tydligare koppla till slutsatsavsnittet? Fördjupas min kunskap? Får den ett större värde? Varar den längre? Gör mig lyckligare? Vackrare? Rikare? Vad-fan-som-helst-are?

Nej.

Kommer jag att må dåligt om jag inte gör det…?
Jag tror inte det. Fast helt säker kan man ju inte vara. Och någonstans blir jag lite förbannad på den där duktighetsnormen. Att jag ska vara så kåt på de där tomma bokstäverna att jag gör lite till (och lite till, och lite till, och lite till)

för… äran, tanken och den heliga Duktigheten?

Att stjäla dagar

”…men i sjunde budet står, att man inte stjäla får”.

Idag har jag stulit. Jag har stulit idag. Själva dagen, alltså. För att jag behövde den, fast jag egentligen inte kunde avvara den. Så jag stal den. Enligt planeringen skulle jag ha ägnat dagen idag åt träning, alternativt studier och seminarieinlägg om ”lexikogrammatisk formanalys” i kursens diskussionsforum – men det gick bara inte.

Så jag stal mig en dag från de lexikala analysverktygen, packade kamera och styrde stegen dit näsan pekade. Snart nog hamnade jag vid havet – eller ja, Elbestranden åtminstone.

20140212-215155.jpg

Jag visste inte ens att det fanns en strand där. Det mesta av Hamburgs hamn är industriellt (ja, ni ser ju invasionsflottan av utomjordiska jätterobotar – eller om det nu är kranar…? – i bakgrunden) och ganska charmlöst, och det där kommer man ju inte ifrån. Men en strand kändes just så mjuk och själavårdande som jag behövde just idag. Jag var glad att jag hittade dit. Bara synd att det inte var läge att ta av skorna och känna sanden mellan tårna också…!

Jag vet inte varför det känns så tungt just nu. Eller… det vet jag väl egentligen. Jag har bara så svårt att acceptera att det påverkar mig som det gör. Jag har det bra, jag vet, jag vet. Men det finns några väsentliga pusselbitar jag saknar, verkligen saknar. Enklast sammanfattat: Social och intellektuell stimulans. Tillsammans. Samtidigt, liksom. I samma grej. Typ som på ett jobb. (Eller åtminstone i ett jäkla grupparbete!)

För jag har fullt upp med akademiskt arbete, ingen brist på intellektuell sysselsättning inte. Och visst kan jag gå ut och fika med folk och vara social om jag känner för det, det är bara ett sms eller ett telefonsamtal bort. En väninna och jag håller som bäst på att rekar vinprovningskurser just nu, det ska bli trevligt. Och socialt. Fast… Fast det blir liksom alltid ”antingen eller”. Arbetet är alltid ensamt och allt socialt är frånkopplat från det intellektuella och målinriktade.

Hade någon beskrivit problemet för mig för några år sen skulle jag ha fnyst och ryckt på axlarna. So what, liksom? Jag hade ingen aning om att det här kunde vara en så stor grej. Att det skulle påverka mig så starkt som det gör. Ingen aning. Det är knappt jag begriper det nu när jag befinner mig mitt i det.

Men så känns det just nu. Jag är säker på att det hela förstärks av den nordtyska gråvintern, med dess stålgrå himmel som en blöt yllefilt över tillvaron. När sol och ljus vänder åter kommer det säkert att kännas annorlunda. Dessutom håller jag som bäst på att arrangera för praktikarbete under våren, där jag åtminstone ska samla in data på sedvanligt 9-till-5-manér. Jag ser fram emot det nästan löjligt intensivt…!

Att stjäla mig en dag hjälpte gav inte mycket i form av intellektuell och social stimulans, men det hjälpte för stunden i alla fall. Rosor på kind och solsken i blick, samt en gnutta frisk Elbeluft i lungorna. Om det gör morgondagens lexikalgrammatiska studier mer stimulerande och lustfyllda återstår att se.

Men idag var en bra dag.