Under mitt skrivarår var jag där flera gånger i veckan, favoritfiket var mitt andra kontor. Istället för att sitta hemma och jobba satt jag där och jobbade – gick hur bra som helst, med skrivande jobbar jag ändå helst med papper och penna till att börja med. Under det här året, när jag inte haft samma möjligheter att ta jobbet med mig till annan ort, har jag saknat just det där – den sömniga morgonmiljön, de andra stamgästerna, slamret och bullret från espressomaskinerna. Att ha sitt eget ”Cheers” att kliva in på, bli hälsad med ett ”Großer cappuccino?”, kunna nicka till svar och gå och sätta sig.
Fast sista gången jag var där kändes knappast som ett ”Cheers”-moment precis. Jag hade börjat köpa kaffebönor med mig hem därifrån, samma sort de själva använder, mörkt och hårt rostade, brunsvarta och glänsande bönor i stora blå 1kg-säckar. Säckarna stod högst upp på en hylla där jag inte skulle kunna nå dem utan att göra mig till åtlöje genom att hoppa och ha mig, och SÅ underhållande tänkte jag inte vara. Så jag frågade efter dem – oftast trollade personalen fram en från under disken i alla fall, det var ju som sagt samma märke som caféet själva använde.
Den här dagen var ägaren en av personerna som arbetade bakom disken. Han är högt rankad i Tyskland i den nobla grenen Latte art – alltid hövlig, korrekt, lätt framåtlutad och i rörelse. Det var en yngre kille som tog betalt av mig, men när jag bad honom ta ner en påse kaffe åt mig började hans chef, ägaren, att regelrätt skälla ut mig – för att jag skulle köpa kaffe nu igen. Harangerna var långa och hetsiga, men kontentan var en misstanke om att jag hade ”för mycket pengar” som handlade kaffe så ofta. Först trodde jag att han skämtade, att det var min tyska som inte räckte till för att förstå poängen med skämtet – sen såg jag ansiktena hos den övriga personalen. Det var inget skämt, han sa verkligen de där sakerna – och förmodligen en hel mängd saker till som faktiskt gick min tyska förbi. Han gormade och skällde fortfarande medan jag fick mitt kaffe, betalade, tog min växel och gick ut, för sista gången.
Det ska sägas att jag inte rör mig mycket i det området längre. Min väninna bor ett par kvarter därifrån, men hon har just börjat jobba fulltid och vi hinner sällan träffas längre. Sonen går inte längre på dagis i trakten. Men ändå. Jag hade mycket väl kunnat åka dit. Om jag velat. Det var ju ändå ”mitt” Cheers.
Idag vreds kluvenheten åt ett varv till. Min väninna berättade att när hon var där senast hade hon fått veta att den där killen sålt sin del av caféet – pga utbrändhet. Plötsligt föll hela händelsen i ny dager, och jag fick nästan dåligt samvete – trots att jag knappast kunnat göra något åt saken. Och jag kommer att tänka på det där när jag läser den här texten, om örnar som bara dyker upp i sagor. Den är sann, så smärtsamt sann. Jag tänker på den och undrar hur många utmattade och besvikna människohobbitar som stapplar över den stelnade lavan, planlöst tillbaka till livet.
Jag har ingen särskild poäng med den här texten, inte mer än att jag ville dela den med er. För fast vi alla vet allt om utbrändhet och stress och att springa för fort, vilja för mycket och ta alldeles för lite hänsyn till ovidkommande saker som sig själv, så sinar visst aldrig det där lämmeltåget av lätt framåtlutade människor i ständig rörelse som ”ska bara”, innan de tar det lugnt. Sen.
