Ja, Halta-Lotta – det är jag det. Jag pratar om min kassa rygg, men det är höften/benet jag får ont i – och halt blir jag. Fast nu börjar jag få kalla fötter inför Atlas-behandlingen i eftermiddag. Jag tänker att jag bara försöker lura mig själv med nån humbug som bara vill blåsa mig på pengar. För att jag faktiskt är nära nog desperat efter att kunna röra mig utan att ha ont igen, utan att kroppen känns kantig och klumpig som om den snett och vingt hopskruvad från grunden. Fast hur några massagestavar i nacken ska kunna vrida mitt skruvade bäcken rätt, begriper jag inte riktigt…

Ack vånda. ”Bli gammal är inget för veklingar” sa en av karaktärerna i biofilmen vi såg i helgen – Wall Street 2 (rekommenderas inte, den var rätt beige). Ha ont är inte heller nåt för veklingar, kan jag fylla i. Och ondast av allt göra berg- och dalbanan om allt som ska hjälpa, ta bort ontet, ge en livet åter. Jag har blivit luttrad – och vågar inte tro på nånting längre. Men jag ska gå på Atlaskorrigeringen eftermiddag i alla fall (det är för sent att boka av…!) – så får vi se om jag är lyrisk och nyfrälst i kväll eller inte.

(Mest troligt är väl att jag har huvudvärken från helvetet – det brukar jag få av massage…)