Den här veckan har det varit livligt med besöken på bloggen. Det är nog sant som det är sagt – att vill man ha trafik till sin blogg, ska man skriva om sådant som engagerar både en själv – och andra. För att det är när mitt engagemang möter ditt, som det händer saker. Jätteroligt!

Men också lite skrämmande. Kanske har några av alla de nya läsare som strömmat genom Himmel & Ord under veckan även klickat på den lilla blåa RSS-symbolen för att fortsätta bevaka sidan. Men hur står sig mina sedvanliga trivialiteter efter den här veckans kioskvältarinlägg?

Nå. Jag antar att det får vara hur det vill med den saken. Så – nu till något helt annat, långt från politik, val och främlingsfientliga partier. Låt oss prata kreativitet ett tag.

Imorgon ska de första texterna till mina skrivkurser lämnas in. Klottret på bilden växte fram medan jag grunnade på en av dessa texter – och det kändes verkligen som en relevant fråga. Det känns fortfarande som en relevant fråga, om jag ska vara ärlig. Vart tog den vägen? Just när jag skulle börja ta den på allvar, låta den få ta plats och komma i blom… Då finns den inte där. Åtminstone är den inte så omedelbart tillgänglig som jag på något sätt hade förväntat mig att en skulle vara. Jag skulle öppna dörren för den – och den skulle liksom flöda fram som en norrländsk vårflod, utan vidare åtgärder. Tryck på knappen, så sätter det igång.

Ack så naivt. Så har det inte varit. Jag har fått kämpa ihop de 7-8 texter och berättelser som ska in imorgon, inte en idé, inte ett uppslag har kommit spontant. Och Luther, den lede fahn, vädrar förstås morgonluft och ylar högt om att det var det här han visste hela tiden. Att jag bara går och inbillar mig att jag kan skriva, fast jag egentligen inte ens har något att berätta. Och jag kan inte avfärda honom. Jag kan inte utgå ifrån att han har fel – inte den här gången. För jag känner ju själv – trögheten. Hindren. Förut har det alltid funnits skyddande undanflykter och ursäkter att skylla på – nu finns de inte där längre och agerar stötdämpare.

Miranda skriver en text som griper an i det här. Skulle jag gå in i alla beröringspunkter och vad de väcker i mig här och nu, skulle det här bli ett oändligt, ogripbart och oläsligt inlägg, så jag låter bli. Men jag vill dela texten med er ändå – och jag tror att några av er ändå kommer att förstå vad jag menar.

Hursomhelst. Jag började med en fråga. Vart har min kreativitet tagit vägen. Jag satt på mitt favoritcafé, som mer eller mindre utvecklats till min ”härarbetsplats”, enligt Theo Häréns idé om att arbeta där-man-är, dvs Här. (Vilket självklart får mig att tänka på Fem myror-sången: ”Där, är där, där man inte är. Här, är här, där man ä-är! Och här har man alltid med sig! Ja, här har man alltid med sig!” Ah – det var tider det) Klottret var ett slags terapi, något jag bara gjorde utan att riktigt fundera på vad jag gjorde, och varför. ”Jag vill ha färg” tror jag var den mest medvetna av tankar som for genom mitt  huvud medan jag höll på.

En stund senare såg sidan ut såhär:

Demoner, småjävlar och en mängd fula – eller åtminstone elaka – ord hade dykt upp på sidan. Jag började med en fråga – och jag gav mig själv svaret.

En väninna och jag har pratat om ”demoner” en del under de senaste veckorna. Att jag kallar min ”demon”, min osäkerhet, inre kritiker och dåliga självkänsla för Luther (utan vidare hänsyn till den historiske Luther, men det har vi ju redan pratat om) är väl allmänt känt vid det här laget, och det här är hans porträtt. Inte ett ansikte utan flera. Inte ett namn, utan många – för vart och ett av de fula, elaka orden på mitt papper (och alla kom förstås inte med på bild – men jag är säker på att ni hajjar poängen) är hans namn.

Den här veckan har ovanligt många läst min blogg. Och jag har fått mängder av komplimanger för texterna jag skrivit. Både konkret om dessa båda texter, och mer generella om hur jag alltid skriver. Jätteroligt och verkligen djupt uppskattat. Men kan jag riktigt ta det till mig? Tystar det Luther och hans månghövdade anhang inom mig? Nej. Inte ens lite grand. Inte ens för stunden. Jag hör komplimangerna, uppskattar dem och blir glad åt dem – men det är en glädje som inte når in till hjärtat – eller var de nu håller till. Demonerna. Småjävlarna och deras elaka ord – och eldgafflar.

Och det gör mig sorgsen.

För självklart är det så att kreativiteten har tagit vägen någonstans i ett mörkt skrymsle i hela detta virrvar av elaka tankar – som jag tänker, om mig själv. Vem kan vara kreativt och fritt skapande med sådana svavelosande eder och hånfullhet ringande i öronen, med så mycket rädsla och oro puttrande överallt inom sig?

I helgen tog jag skrivledigt. Jag har inte skrivit vare sig blogg eller noveller eller något annat. Följden är att jag nog saknar någon halv textstump här och där till inlämningen imorgon – men jag bestämde mig för att det fick vara värt det. För det som oroat mig mest av allt under de veckor som första delkursen pågått, är att det inte varit roligt att skriva. Inte ett dugg – bara svårt, jobbigt och tungt. För att jag för varje liten text måste baxa omkring på dessa mina småjävlar, demoner, fulgubbar och elaka ord som vill sätta krokben för mig. Jag hör dem inte alltid medvetet och i ord, det ska erkännas – men de finns där och jag känner av dem, vet vad de vill säga. Vet sedan många, många år vad de vill säga.

Istället har jag ägnat så mycket tid jag bara kunnat åt annat skapande. Papper, foton, klister och krafs. Bara det var första gången på länge – jag har knappt skapat något alls sedan vi flyttade hit. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag behövde terapiskapa den här helgen, och terapiskapat har jag gjort.Det har varit fantastiskt roligt – även om jag gruvligt saknar pysselsällskap. (Jag har terroriserat mina Facebook-vänner med pysselpladder istället – ett klent substitut, men det funkar åtminstone…!)

Om det kommer att hjälpa mig med skrivandet? Det vet jag förstås inte. Min lärare skickade ut det ena av de båda nya uppgiftsbladen för en liten stund sedan. Nästa batch ska vara inlämnad den 25:e oktober, så det finns lite mer tid den här gången och det känns bra. Men mitt mål med den här delkursen är att hitta glädjen. Bara det. Ingenting annat spelar någon roll. Är det inte roligt att skriva, och jag inte kan hitta tillbaka till den glädjen… ja, då har Luther och hans demonpolare redan vunnit.