Det är lite ”same procedure every year” – jag får en faktura för webbhotellet, hisnar och svär över summan i några veckor, och sen sväljer jag den beska smaken och betalar, för jag vill inte bara kasta bort många års reflektioner, ordlekar och minnen (bloggade mig genom 5 år som utlandsboende, det vill jag ju inte bara kasta bort!), för att slippa betala hyran. Och egentligen handlar det bara om 150:- i månaden, men när det kommer samlat för hela året känns det som en rätt vacker slant…

Och sen, några pliktskyldiga inlägg som jag inte pluggar någonstans, vilket gör att ingen vet att de skrivs – följaktligen: ingen interaktion, ingen dialog, inget av det som gjorde bloggandet till en bra grej när det begav sig. Så nu sitter jag här igen och skriver, mest för att känna efter hur det känns att blogga, om det är nåt jag vill göra mer av, igen. Results are inconclusive – jag vet inte riktigt vilken, om någon, relation jag har till bloggandet längre. Jag antar att jag med viss rätt kan säga att det inte är någon del av min identitet eller självbild längre, mer en grej jag testade ett tag.

Men nu då…? Jag vet inte riktigt. Kör väl loopen igen och ser om det händer nåt nytt i år…?

När sociala medier var nytt och fräscht var jag superexalterad, tyckte det var den bästa grejen sedan skivat bröd, en öppnad dörr till en vackrare framtid för alla – här fanns möjligheten att komma till tals, göra sig hörd, tillgänglig för alla och envar. Demokratisk involvering at your fingertips. Min inre, stjärnögda idealist glömde väl bort att ta med sådana småsaker som troll, makt och kapitalism i beräkningen. Femton år senare är sociala medier främst en megafon för röststarka individer, kändisar och influencers (makt), storföretag som köper sig fram genom algoritmerna (kapitalism) och små elaka jävlar som inte har bättre för sig än att göra livet surt för andra (troll). Och så några få av oss andra som mutat in ett litet harmlöst hörn av webben där vi i princip fikar och visar bilder för varandra.

Jag har en vilja att få igång mitt skrivande igen, återta det som mitt naturliga varande och habitat. När jag jobbade med skrivande dagarna i ända svor jag och tyckte att det stal all min kreativa energi och ingenting fanns kvar åt mig själv när dagen var slut. Idag gör jag annat, och tycker istället att mitt skrivande jag rostar igen när jag inte skriver. (Samt inser att den kreativa energin nog mest hindras av att jag är trött efter jobbet, precis som alla andra – och inte har jag blivit mindre trött sedan jag passerat 50-strecket än jag var när jag var 30…!)

Här tänker jag att bloggen har en funktion att fylla för mitt skrivande – om jag bara har ett innehåll att fylla bloggen med. Och det är frågan – har jag det?